Nostalgisk Vargtimme biter på äldre publik

Bert-Åke Varg är 78 år och reser runt i landet tillsammans med sin son, pianisten och revyartisten Pontus Varg, med kupletter, anekdoter och lustigheter i bagaget. De kallar sin entimmesföreställning för show, men kostymen är på alla fronter betydligt mindre än vad jag associerar till begreppet. Å andra sidan räcker inga andra av mina referensramar heller till för att det hela ska bita tag i mig.
Det känns minst sagt underligt att jag som är över 50 år känner mig alltför ung för att kunna värdesätta underhållningen.
Ändå har jag alltid gillat Bert-Åke Varg och hans gestaltningsförmåga, som kommit till uttryck i de mest skilda produktioner och sammanhang under hela min livstid.

Bert-Åke Varg (född Lundström) från Hörnefors i Västerbotten slog igenom 1956 när han spelade i "Kökspolkan" på grammofon - som sångare alltså.
Därefter har han steppat, filmat, lånat sin röst till flera animerade filmer (bland andra Djungelboken, Tintin och Asterix), spelat teater, medverkat i klassiska revyer, sjungit operett (åttahundra föreställningar av Fantomen på Operan i skarven mellan 80- och 90-talen), gjort tv-roller i allt från barnprogram (Fablernas värld, A till Ö), till såpa (Rederiet) och som historieberättare.
Ja, det är nog lättare att räkna upp vad han inte gjort och vem han inte arbetat med än tvärtom. Så blir också timmen på Krokodil fylld av namn på storheter från förr och roliga minnen om vad de sagt och gjort, varvat med en och annan kuplett från en Hagge Geigert-revy eller liknande.

Då och då berättar Bert-Åke Varg också historier från nutiden, exempelvis vad han och hans son varit med om under turnén eller om möten med människor i andra sammanhang, men inte ens då kan jag riktigt ta till mig poängerna.
Dels är det något med det ekivoka som jag tycker är för lättköpt, dels tror jag att jag funderar för mycket på språkbruket.
Jag tycker inte att det är något fel i att Bert-Åke Varg är sig själv och använder sig av mindre korrekta uttryck som tattargäng och lappgubbe, i synnerhet eftersom han även i övrigt gör bruk av gammalmodiga begrepp.
Men när en av historierna går ut på att samerna kan få alla sina utgifter - till och med ett sexköp - betalda genom bidrag, förmår jag inte ens dra på munnen fast alla andra skrattar.
Visst, man ska kunna skämta om allt och alla. Dock utan att vare sig medvetet eller omedvetet bidra till att sprida fördomar anser jag.

Pontus Varg framför ett par låtar solo. Dels "Stockholm i mitt hjärta" med en text som ändrats till att beskriva en betydligt skitigare och farligare huvudstad än i originalet.
Dels "Kärlek med förhinder" ur en revy som han satte upp med (nu bortgångne) Ulf Larsson för tre år sedan på Nya Casinoteatern som de drev tillsammans.
Pontus Varg har långt ifrån samma operastuns i rösten som hans pappa hade i hans ålder, men han spelar keyboard med den äran och långa stunder finner jag det vara min största behållning av timmen med Varg och Varg.