Musik med Q-tema

Neos konstnärliga ledare påpekade också att bara en och en halv procent av de verk som spelas i världen har kvinnor som upphovsmän, men han framhöll att konsertprogrammet "Q" inte är något slags politiskt inägg i jämställdhetsdebatten.
Nationens ensemble för nutida musik har helt enkelt bara valt att framföra musik av fem bra samtida kompositörer som står för en särskild estetik. De har olika nationell bakgrund och alla har de stjärnstatus på den nutida konstmusikscenen. Annat som de har gemensamt är att de vågar överskrida gränserna för vad som är vedertaget och överskådligt, samtidigt som var och en har högst personliga sätt att uttrycka sig på musiklaiskt. Men framför allt är de inte döda trots att de redan skrivit in sig i musikhistorien - tvärtom är de mitt inne i sina yrkeskarriärer.

Kvällen började lekfullt med engelskan Saunders tredimensionellt drejade tonbild av ljud med olika energi. Blås- och stråkinstrumenten glider in i och ut ur varandras toner, medan pianisten, vars instrument inte kan utföra ett naturligt glissando, får användning av såväl locket som pedalerna för att avbryta respektive fullborda klangbilden.
Finländska Saariahos första stycke i programmet låter en ensam violin imitera förinspelade naturljud, som kvällens ljudtekniker Johannes Oskarsson fick en eloge för.
De akustiska tonerna lade sig över de elektroniska ljuden i musik som tillhör det lilla alfabetet, med utrymme för vila och tidlöshet mitt i intensiteten. Saariaho avslutade också hela kvällen med fem satser i en stämningsfull serenad som istället utgår från känslor och sinnestillstånd. Norrbotten Neo fick galant fram särprägeln i vart och ett av de korta avsnitten.

Madeleine Isaksson, den enda svenska tonsättare som är med i programmet, har åtminstone en rot i Norrbotten genom sin far har jag hört. Eftersom alla instrumentalister fått ett eget tempo dirigerade Petter Sundkvist. Han beskrev musiken som att alla pratar i munnen på varandra, samtidigt som de vandrar från rum till rum, för att i det sista rummet låta argumentationen upphöra och istället skapa vacker musik.
"Pratet" var mestadels mjukt i kanterna med en och annan skärpa i tonläget emellanåt. Lite som poesi som kan spreta åt olika håll men hålls ihop av tydliga ramar.

Kvällens största utmaning för både publik och ensemble var nog Mundrys verk som på svenska tituleras "De förbispringande". Neo tar sig an uppgiften med en attityd av djupaste koncentration, vilket leder till ett allvar som helt överskuggar knappt anade humoristiska stråk i presentationen av motpoler som rörlighet och stelhet. Däremot är trion bra på att samspela fram tonsättarens lyhördhet för varje instruments möjligheter och begränsningar.
Israeliska Czernowins flöjtflöde blev kvällens hit för min del. Än en gång en eloge till ljudteknikern, som samma dag spelade in sex flöjtstämmor på förhand tillsammans med Sara Hammarström. Hennes solonummer till förinspelade piccolo- och alltstämmor var grandiost i både framförande och fantasirikedom.

Nej, man kan inte anklaga Neo för att göra det lätt för sig eller sin publik, men innan jag lämnar Acusticum tänker jag på att utan Neo skulle vi norrbottningar knappast få tillfälle att lyssna på levande musik av så många samtida tonsättare under en och samma kväll. Det är en form av folkbildning.