Värdig uppföljare till hyllat debutalbum

++++ Roknässonen Stefan Petersson, alias Mother James, fortsätter med "Brute Noir, den musikaliska resa han inledde med debutalbumet, "Stomping grounds" från 2008.
En dramatisk färd som tar oss med till New Orleans slitna kvarter. Till de mörka rökiga barerna där jazz-, blues-, soul- och godspelmusiken ljuder dygnet runt. En plats för kärlek och synd, där alkoholen flödar och hopp och förtvivlan går hand i hand.

Och att Mother James känner sig hemma i dessa miljöer märks tydligt. Här finns både äkthet och trovärdighet i stora mått och det är i det närmaste omöjligt att förstå att bakom detta projekt återfinns två Pitebor - förutom Mr James himself också producenten Per Nordmark (tidigare trummis i Fireside). Nej, det här är musik vi är van att relatera till namn som Cab Calloway, Dr John, Neville Brothers, Allain Toussaint och Solomon Burke - inte Per och Stefan.

På "Brute noir" kan vi lägga till ännu ett namn - Tom Waits. Han får stå som symbol för den svärta och tyngd och det råa sound som präglar nya plattan, och som gör att den delvis skiljer sig från föregångaren. Något som inte enbart märks i musiken utan också i Peterssons röstuttryck som är mer desperat, mer vildsint och råbarkat än tidigare. En subtil förändring som betyder mycket för helheten och bidrar till att skapa en nödvändig och tydlig skiljelinje mellan de två skivorna.
Precis som i musiken rör sig texterna mellan hopp och förtvivlan och har en tilltalande svärta, som i den utmärkt "Bullet and the Shell" där Mother James använder hela sitt imponerande röstregister och med kraft deklarerar: "I’d rather be a sinner than a slave, because it feels good, it’s feels good, I’d rather keep my sorrow to the very grav, because it feels good , yes it does" - för egen del mår jag bra, mycket bra, av att lyssna på "Brute noir" - en värdig uppföljare till Mother James hyllade debutalbum.