Dans och teater på nytt sätt

En existentiell dansbands- musikal kallar länsteatern, Teaterhögskolan, Dans i Nord och Riksteatern sin gemensamma produktion. Bara det gör att jag får förutfattade meningar, det låter ju både för högtravande och för trivialt. Dansbandslåtar kvalar inte in på min topplista över musikaliska favoritstilar och att tänka sig genren transfererad till någon slags musikal gör mig minst sagt skeptisk på förhand.
En slät ljus vägg, som liknar ett parkettgolv (dansgolv) med stolar och blommor på är det första man ser. Stefan (M Pontén) hämtar en stol, sätter sig och håller en monolog över Lizette (M Gudmundson), kvinnan som lämnat honom för 30 år sedan för att bli berömd dansbandssångerska. Det är något med upprepningarna, andhämtningarna, kroppsrörelserna, det hopplösa i det hoppfulla väntandet, som gör att publiken skrattar fast innebörden är tragisk.

När det är som värst med gråten och våndan kommer hela ensemblen in och hjälper till. Ett samfällt grinande med extremt övertydligt utagerande utbryter, ackompanjerat av lika extremt trallvänlig musik - påpassligt försedd med sångtexten "Gråt ut". I den andan ska det fortsätta hela kvällen, visar det sig.
Trots att scenen myllrar av folk, vilar en grafisk renhet över den. Alla är enkelt svartklädda och minsta rörelse tycks vara gjord med medvetenhet om dess visuella effekter. Ett dussin aktörer fungerar i ena stunden som en enhetlig organism, i den andra som individer vars känslor och relationer alla kan känna igen sig i. Proffsdansarna (Hennix och Niskala) tillför något alldeles extra när inte dansbandsmusikens ord, eller teatrala åthävor, räcker för att gestalta känslosvallen.

Temat är jakten efter lyckan. Inte vilken lycka som helst, utan den ständiga. Detta är ett tonsatt relationsdrama i dansant form, med repliker som hela tiden refererar till textrader ur dansbandens låtar. Vid ett tillfälle, ett av berättelsens känsligaste dessutom, består en lång dialog enbart av sådana textrader. Det är både rörande och skrattframkallande.
Ännu bättre är det när dansbandsmusikens svängiga låtar har suspekta texter som "Du kommer dö" i stämsång, eller när doakören uppmanar en ensam och olycklig stackare till självmord, för att inte tala om när Cissi (Lindberg) ska lämna Lelle (Odhag) och inte något bättre sätt att säga det på än med dansbandsmusik. Yta och djup speglas hela tiden mot varandra på det mest roande och samtidigt oroande manér.

"Gråt inga tårar" har multibegåvade aktörer som lyckas framföra skruvade krockar mellan humor och allvar på det allra självklaraste sätt. Pekoral blir till komik, sorgesamt allvar förbyts i klämkäck underhållning och rätt som det är har balansen åter förflyttats till något helt annat, kanske något som rätt och slätt är vackert. Jag är fortfarande förvånad över att alla dessa tvära kast fungerar från första till sista stund. Till och med bajshumorn är så balanserad att jag som egentligen aldrig gillat sånt skrattar hjärtligt. Och jag har definitvt lärt mig mer om dansbandsmusikens historia och existensberättigande.
Kort sagt en överraskande, annorlunda föreställning med fräscht tilltal och en imponerande koreografi. Den liknar inte något annat jag varit med om och jag är knappast ensam om att redan hoppas på fler gränsöverskridande samarbeten av samma slag. Att någon inte sjunger, dansar, spelar eller agerar lika bra som en annan, tycker jag är helt irrelevant när helheten knappast kan bli bättre.
Hösten 2010 går "Gråt inga tårar" på Riksteater-turné i Norrbotten och övriga Sverige. Missa den inte.