Könsförrädare
Luleåbandet Könsförrädare börjar vi det här laget bli stammisar på Musikens makt, och inviger också årets festival med helgens första spelning. Då genrebenämningar överhuvudtaget är rätt töntigt nöjer jag mig med att kalla deras musik för arg, skränig, schizoid, bitvis psykadelisk newwaveindie-musik och går vidare.
Med debutplattan släppt och andra skivan på gång har Könsförrädare blivit en akt att räkna med, inte bara lokalt utan även nationellt. När de inleder spelningen är det med förhållandevis låg framtoning. Trummisen Måns Lundstedt gör ett bra jobb med att hålla uppe energin, vilket är trevligt, men också besvärligt ur ett ljudtekniskt perspektiv då de höga trummorna dränker en stor del av resterande instrument och sång, något som ordnar till sig efter ungefär halva spelningen. Innan dess finner jag mig själv gå runt för att hitta en plats där ljudbilden är bättre, vilket inte borde vara nödvändigt.
Samhällskritiska och med sin självbetitlade feministrock är de musikaliskt skitarga. Vilket är grymt, men inte speciellt märkbart på denna spelnings första halva. Jag älskar band som är förbannade, men då vill jag att det ska synas. Och höras. Timida mellansnack med spröda tack till publiken går jättebra om man är existentiell och svår. Men inte när man är arg. Så Könsförrädare, keep it up för ni är bra, men jag vill ha mer ös på scenen. Jag vill känna ilskan, avståndet, ifrågasättandet. Då jag inte med gott samvete i tryckt tidning kan uppmuntra till fysiskt våld mot publiken uttrycker jag detta som en metafor: nästa gång vill jag ha en bas eller en gitarr genom pannbenet. Sen ska min segnande kropp blåsa bort av vinden från scenen till de andras jubel och lycka. Gör mig till offret för er ilska och er kängaranda. Med det sagt: mer energi och attityd sceniskt även på de större scenerna och det här kommer att bli grymt.
Höjdpunkter i spelningen är låtarna ”Second coming”, ”Finger on the trigger” och ”Local”, den sistnämnda med orglar och monotont dystopisk känsla. Den har något oroväckande, något subtilt rituellt sataniskt över sig som jag gillar som fan. Känslan av krypande obehag i gruppens låtar är överhuvudtaget väldigt tilltalande. I det stora hela ser jag fram mot mer.