Cleo & Kristin Amparo
Jag gillar att gå på en spelning som öppnas med en stor käftsmäll. Det gör den här. Hiphopakten Cleo & Kristin Amparo tillsammans med DJ-grabbarna Broke n' Tipsy sparar inte på energin. Det är fullt ös från sekund ett och sedan verkar de testa gränserna på hur långt de kan ta det. De tar det långt.
Cleo och Kristin Amparo kompletterar varandra bra. De är samspelta, de ger varandra plats och de verkar förstå varandra väldigt bra. Båda har stor närvaro och tillsammans får de igång publiken snabbt. Samspelt och väl avväget avhandlas många olika känslor på scenen. Feministisk ilska, personlig saknad, motsånd mot rasism, kärlek, kränkningar. Det är ett stort spann mellan det politiska, det individuella och det personliga som avhandlas och det fungerar jättebra. "Vi hoppas att vi kan få dela med oss av lite känslor här ikväll" säger de från scenen. Absolut, kör hårt säger jag. Det säger publiken också. Trots att den är väldigt mycket mindre än Anna Ternheims publik är den desto mer ösig. Händerna i luften, det dansas, det hoppas. Energin från scenen går över till publiken och i slutänden också över till denna recension. Det är svårt att värja sig. Det här är grymt.
Kristin Amparo har en stor röst som fungerar jättebra till Cleos rapp. Hybriden mellan tyngre amerikanska beat och klubbmusik passar bra, och Broke n' Tipsy öser. Alltså jag menar ÖSER. Bessem Bedziri rockar hårdare än Tommy Lee på 80-talet. Jag blir lycklig bara av att kolla på killen. Att det dessutom låter kanon gör det inte sämre. Cleo själv har en fantastisk närvaro, hon har kul. Hon lyckas till och med förrena det här med att vara förbannad på konventioner och orättvisor och ändå ha kul. Och är inte det vad musiken som medium handlar om? Att göra ilskan till något konstruktivt och samtidigt ha kul på vägen?
"Faller en faller alla", "Tagga ner" "Vem e han" och "Gå på salong" är utmärkande bra låtar på en spelning där det faktiskt inte finns en enda låt som sänker konserten. Under den sistnämnda låten uppstår lite av ett orosmoment. Illaluktande rök sprider sig över scenen och publiken och från scenen pratas det om eld. Låten avbryts och röken blir så påtaglig att alla utom Cleo går av scenen. Hennes kommentar: "Går ni av nu? Men det kan vi ju inte göra?". Efter några minuter av förvirring kommer det fram att det är en raket eller smällare som någon i publiken tagit med som exploderat (varför tar man med sig en raket eller smällare till en festival?). Men alla kommer tillbaka upp på scenen, låten körs från början och de släpper inte en tum på energin. Överhuvudtaget en riktigt bra spelning med meningsfulla budskap, taggade musiker och en engagerad publik. Grym avslutning på en trevlig festival.