Det börjar lite tveksamt och svajigt för Luleåbandet Könsförrädare. Men i vad vissa skulle kunna avfärda som spretigt, gnälligt och introvert hör och ser jag i stället ett okonstlat och spännande band. Och vad är förresten coolare än att efter två låtar presentera sig med "Hej, det är vi som är Könsförrädare"? Det är svävande, återhållsamt arg pop med enkla gitarr- och basslingor.
Där under det okonstlat enkla och opolerade ligger känslorna och bubblar, strax under ytan. Det gör musiken dramatiskt och spännande. "Death of stories" har en så beroendeframkallande refräng att den nästan sitter kvar dagen efter. Det låter i flera stycken likt det amerikanska drömpopbandet Beach House, och
annan liknande pop som släppts under de senaste åren. I vissa stycken nästan meditativt.
Könsförrädare kanske inte är den enklaste musiken att lyssna på, den är i vissa stycken
svajigt luftig, naiv och otydlig i formen. Men till slut gör inte det så mycket.
All musik behöver inte vara perfekt förpackad och levererad. Det här är ett bra exempel på det. Ett skönt opolerat band som spelar för ens undermedvetna snarare än att gå rätt in genom öronen.