Jasmin Kara
När Jasmine Kara går upp på scenen är det till ett grymt drag redan i introt till första låten. Det första hon gör är att dra fram publiken mot scenen med uppmaningen ”kom närmare, kom närmare”. Och det gör folk. Och det blir grymt bra. Ett astaggat band, väl inövade låtar, ett grymt sväng och en otrolig röst och energi från Jasmine Kara själv tar mig på sängen, och det är bara att försöka hänga med. Att ljudet dessutom är så bra är en stor förtjänst för att spelningen blir så pass bra som den blir. Solon hörs, Jasmine Karas röst kommer fram riktigt bra och körsången sitter som ett smäck i ljudbilden. Tack för det ljudteknikern, det uppskattas.
Med sin blandning av funk, soul, RnB och en krydda av gospel håller hon i hela spelningen utan att släppa taget om det hon har så mycket av: karisma, energi, glädje på scenen. Det här är sexigt och rättframt med både stor integritet och pondus. Enligt utsago ska hon ha fått beröm av Beyoncé, och vad man än tycker om Beyoncé så var det säkert välförtjänt beröm, för det här är svinbra.
Det jammas, det solas, det dansas. Man tycker att man borde bli less på den så ofta återkommande frasen ”I love you baby”, men det blir man inte. För det första för att frasen hör till genretraditionen, för det andra för att det framförs så bra. Jasmine Karas musik är inte nyskapande, det behövs inte. Hennes musik verkar i en tradition som fortfarande lever och som har stort existensberättigande. Av den enkla anledningen att jag rycks med, att jag blir glad av den. Att hennes röst är fantastisk för ändamålet gör inte det hela sämre.
Låtar som inledande ”Fire”, galet ösiga ”Grits ain't groceries” och avslutande, skönt tunga ”In the basement” är höjdpunkter av spelningen. Jag måste också återigen ge komplimanger till bandet. Välspelat och med såväl scenglädje som musikaliskt ös lyfter ni spelningen ytterligare ett snäpp. Jasmine Kara och hennes band lägger onekligen helgens nivå. Den blir svår att toppa.