Punk står återigen i centrum. Varenda band (plus kommunalrådet Karl Petersen) nämner det sjuka i att tre punkare dömts till fängelse för att ha spelat sin musik i en kyrka i Ryssland, och kräver deras omedelbara frigivning. Musikens makt som festivalnamn har väl aldrig känts så aktuellt, och jag kan inte annat än att tycka det är skönt att höra politiska slagord från en norrbottnisk festivalscen. Det har saknats.
När jag tidigare i år hörde Vånna Inget för första gången var jag helt övertygad om att de måste komma från Umeå, eller åtminstone Norrland. Deras fräscha, raka melodiöst manglande punkrock känns som sprungen ur de norra landsdelarnas vemod, ilska och motståndtradition.
Nu kunde ingenting vara mer fel, Vånna Inget är baserade i Malmö och kommer från de småländska skogarna. I vilket fall så gör de fräsande vass musik som i till exempel "Vi skakar liv i en trasig värld" osar om sådan kompromisslös hopplöshet med textrader som "Alla vet att vi har helvetet på jorden/Jag tror att gud står och tittar på". Bandet är förbannade på ett fruktansvärt klädsamt sätt och levererar det på ett otroligt skickligt sätt.
Vånna Inget är ett av ett antal svenskspråkiga punkband som känns hyperaktuella och som en ocensurerad röst i en alltmer likriktad musikvärld. Rakare än Masshysteri och modernare än Tant strul, för att nämna några av bandets influenser.
Det spritter och rasar om bandet även om det står inför vad som är den mest passiva punkpublik jag någon gång sett. Låtar som "Jag ska fly tills jag hittar hem" och "Spotta i motvind" får en att vilja skrika med och göra upp med vår värld i samma rasande tempo.
Världen behöver punk, och Vånna Inget gör det bättre än de flesta just nu.