Musikalen "Snövit" är en ganska hårdkokt brygd i två akter, vilket ju också är fallet med bröderna Grimms klassiska saga. Musikalen kretsar kring de kända sekvenserna om kampen mellan gott och ont, men betonar uppfriskande nog ständiga aktualiteter som jämställdhet och utseendefixering.
Medan jag ser den undrar jag hela tiden hur barnen (från sju år) uppfattar allt detta och i pausen var meningarna delade bland de yngsta. Men majoriteten bland killarna och tjejerna i publiken verkade gilla vad de såg och hörde, trots att det ibland var lite läskigt. Alla vuxna i den fullsatta salongen tycktes hålla med, ensemblen fick stående ovationer.
Med undantag för dvärgarnas svängigt jazziga tema med hiphopinfluenser och Karin Paulin Eks iskalla styvmorsstämma, är det inte musiken jag i första hand kommer att minnas. Jag vågar mig inte på att bedöma om någon av de många balladerna kommer att bli en hit, men det skulle inte förvåna mig om exempelvis den sista av dem alla - kärleksduetten med Snövit och Prinsen - blir en favorit på bröllop.
På tal om finalen är den smetigare än slutscenen i den smörigaste och mest förutsägbara Hollywoodfilm. Det stör mig, även om jag inser betydelsen av att tillfredställa fascinationen för kunglig glamour och att understryka slutet-gott-allting-gott-regeln efter allt otäckt. Men jag önskar att det givna lyckliga slutet kunde rocka mer, enligt de förväntningar som byggts upp i två akter. Nu haltar helheten mer än lovligt, eftersom slutet blir ett antiklimax och motsatsen till vad det är tänkt som, om än det är visuellt vackert.
Att gestalta ondskan själv måste länge ha varit en drömroll för Karin Paulin Ek, att döma av den energi hon utstrålar medan hon på ett så magnifikt sätt skrämmer upp oss. Hon utför ett paradnummer helt enkelt.
Titelrollsinnehavaren och de andra studenterna förmedlar sina karaktärer som om de vore direkt skrivna för dem. De spjuveraktiga dvärgarna är till exempel så dvärglika att jag uppfattar dem som kortvuxna trots att de inte alls är det, dessutom verkar de vara totalt lealösa.
Dvärgbossen heter Tvär och spelas av skådespelaren Filip Tallhamn, som återvände till Norrbottensteatern för tre år sedan. Om det inte stod i programmet att han även spelar Jägaren hade jag aldrig kunnat gissa det, så bra är han i båda rollerna.
All kostymering (Ina Andersson) och masker (Mila L Roberts, Lotta Högberg) är genomtänkta och det saknas varken magi eller humor i "Snövit" som är full av överraskningar utan att förstöra sagan.
Utom Drottningens "tron" och dvärgarnas stuga, består scenografin av videoprojektioner och filmer över hela fondväggen. Denna teknik känns ibland fantasilös, men här är det skickligt gjort (av Jonathan Volle) och förstärker effektfullt illusionen av att allt är på riktigt. Enbart teaterhantverket i sig gör "Snövit" sevärd, den är därtill regisserad och koreograferad med fingertoppkänsla. Orkestern är kanon, så den som gillar Orups musik har en del att hämta.
Inte ens medan repetitionerna pågick, trodde Orup att hans och kompisen Håkan Bjerkings musikal efter sagan "Snövit" skulle bli verklighet. I åratal såg det ut som om det hade gått troll i projektet, tills Norrbottensteaterns chef Karin Enberg fick nys om det. Därav världspremiären i Luleå och turné i länet. Till Piteå 26 februari och sista turnéstoppet är Arvidsjaur 24 mars, innan föreställningen åter ges i teaterhuset.