Panflöjt i juletid
Dana Dragomir. En panflöjt. Ett piano. Och andra ljud och konstigheter. Med andra ord – som uppdukat för en intim och till synes oväntad konsertupplevelse.
Piteå kyrka är fullsatt kvällen till ära och man kan riktigt känna av förväntningarna bland Piteborna i publiken.
Den enda koppling som jag har till Dana sedan innan är julskivan som min ömma moder så fint brukade spela sönder och samman under mina barndomens julaftnar.
”Ser du stjärnan i det blå” i Dana Dragomirs panflöjtstappning kommer för alltid till denna dag sitta fastetsad i mitt minne.
I en och en halv timme sitter jag mer eller mindre med konstant gåshud över kroppen. Det kan inte vara ett vinddrag i kyrkan som jag känner då den fullkomligt översvämmas av värme från levande stearinljus och kroppar som sitter tätt intill varandra. Nej. Det är panflöjten som får hela mig att rysa av välbehag. Hur bär hon sig åt? Det ser så lekande lätt ut när hon blåser fram toner ur denna flöjt gjord av 22 bamburör i olika storlekar.
Dana, ackompanjerad av sin kollega tillika vän sedan tio år tillbaka Marcus Fernholm på piano, bjuder på en friskt blandad repertoar som sträcker sig alltifrån de klassiska julsångerna ”Ave Maria” och ”White christmas” till ett Abba-medley och min personliga favorit – de rumänska folkvisorna. Det är fullt ös medvetslös och både jag och publiken har svårt att sitta still under dessa nummer.
Samspelet mellan panflöjt och piano är samspelt och vältajmat. Det enda som drar ner helhetsintrycket är den ibland förinspelade musiken som dyker upp i till exempel det egenskrivna stycket ”Minnet av min pappa”. Jag kan inte låta bli att känna att den förinspelade musiken tar bort livekänslan som redan gör sig så himla bra på panflöjt och piano.
Panflöjten har jag annars sett som ett instrument som framförs av sydamerikaner, ofta ackompanjerad av förinspelad musik under festivaler och marknader i sommartider. Tja, Dragomir fick mig att tänka om både en och två gånger efter onsdagens konsert.