Robbie Fulks
Fyra år sedan senast återvänder Robbie Fulks till Club Alligator och Krokodil. För att vara en av höstens tyngsta bokningar är publiken gles, men desto mer entusiastisk. Och Robbie Fulks skiter högaktningsfullt i de tomma stolarna. Han kör hård. ”Sedan jag var här senast har jag drömt om Piteå nästan dagligen”, säger Robbie Fulks, och trots att han givetvis skojar är det onekligen en varm stämning. Det känns som ett stort gäng kompisar som träffas igen. Det skrattas, Robbie Fulks drar anekdoter i mellansnacken och det känns välkomnande.
Robbie Fulks kan spela gitarr. Därom råder inget tvivel. Med sina låtar tungt influerade av amerikana och country är texterna berättelser som ofta spänner över nostalgiska minnen. Robbie Fulks säger själv att han finns starkt närvarande i texterna, och det känns. Det är personligt, avskalat och känns härligt. Upptempocountry med snabba licks möter raka ballader som behandlar ömsom amerikansk hemlängtan, ömsom en längtan bort. Inget vi inte hört förut, utan snarare en del av en tradition som grundar sig på berättande.
Liksom Robbie Fulks själv säger i presentationen av ”That’s where I’m from”, som han presenterar som glappet mellan hans barns välfärd och hans egen strävan, upplever jag att countryns magi ligger i glappet mellan det som är och det som varit. Förutom ”There’s where I’m from” finner jag samma nostalgi i ”You can’t go back”, ”Georgia heart”, ”Tears only run one way” samt den nyskrivna låt vars namn aldrig presenterades. Det är onekligen de snabba gitarrpartierna som river ner de största applåderna hos publiken, men även de långsammare låtarna med mer rakt gitarrkomp ger mig en stor behållning.
Den nostalgiska känslan blandas med snabbare partier i låtar som ”North Carolina is the cigarette state” och Long I ride”. Varandes en artist som kan konsten att uppträda ensam gör Robbie Fulks låtarna intressanta genom variation i dynamik, trots att gitarr och sång är de enda till buds stående medlen. Ingen fara, Robbie Fulks behöver inget mer. Det här är riktigt, riktigt bra med såväl skön artist som skön publik.
Inropad igen avslutar Robbie Fulks med en improvisad låt om Piteå. Senast han var här var det mars och svinkallt. Det återspeglas i hans låt om vår nordliga stad. Sista låten för kvällen blir en cover på ”Preaching, praying, singing down on the public square”, en skönsjungen gitarrpicking-dröm av gammalt snitt. Robbie Fulks är återigen en trevlig bekantskap som allt för många missade att se. Jag, däremot, tackar ödmjukast för en grym spelning i countryns tecken.