Lise och Gertrud firade sitt första decennium som duo med premiär på den nya showen "Liv är att ta sig ut" för två år sedan. Att den fortfarande turnerar för fullt i Riksteaterns regi, säger en del om både föreställningens och dess ägares popularitet och kvalitet.
Vid tidigare gästspel i Piteå har Lise och Gertrud gjort succé - precis som de alltid gör både hos publik och kritiker på vilken scen de än hamnar - och åtminstone hos mig var förväntningarna höga när vi nu äntligen fick återse dem.
Varken Lise, Gertud eller den tredje kroppen i deras sättning, cellon, gjorde mig besviken. De är trogna sitt grundformulär även i denna jubileumsshow - varför ändra på ett vinnande koncept? - med både nya låtar och sådana som hängt med genom åren. Humorn är lika närvarande som vanligt, ständigt balanserande på eggen mellan det helt utflippade och korrekt kontrollerade.
Mellansnacken och övriga infall, som kan bära iväg precis vart som helst eller ingenstans, binds ihop av den musikaliska seriositeten och en total scennärvaro. Lise och Gertruds musikaliska landskap är också vidlyftigt, men i meningen att de gör allt som går och lite till med sina tre stämmor, som med åren bara blivit bättre och ännu mer samspelta.
Det låter förvånansvärt mycket med två röster och cello och de mister inte för ett ögonblick publikens uppmärksamhet, trots att det i musiken inte märks ett uns av det publikfrieri som denna duo utvecklat till en konstart i sig. Tvärtom gäller det att hänga med i både ord och toner för att uppfatta samhällssatiren, vardagsrealismen och de skiftande stämningar som allt från kärlek till utseendefixering kan framkalla.
I samarbete med textförfattaren Ulla-Carin Nyqvist bjuder Lise och Gertrud på progressiv samtidsanalys i låtar som handlar exempelvis om åldersnoja och ekonomins kollaps. Allt i originella arrangemang med helt egna tempi, diktioner och fraseringar, ljuvligt sjungna till innovativt cellospel.
I "Vi" blir det dessutom fyra stämmor, när Lise spelar piano till Charles Aznavours och Herbert Kretzmers till svenska översatta låt. En av kvällens absoluta höjdpunkter.
I klassikerrepertoaren ryms även bland andra Frank Zappa, David Bowie, Dolly Parton, Beatles och Eva Dahlgren. Det är inga pliktskyldiga tolkningar av andras låtar som levereras, utan nytolkningar som ofta fått svenska texter som det osar om.
Kombinationerna av Lises och Gertruds och Gertruds cellos ytterligheter liknar inget annat och har därför förutsättningar att gå från klarhet till klarhet i ytterligare tio år. Denna trekropparsduo utgör ett fenomen som är både optimalt och lyckat, för att använda deras egna favoritord. Jag kapitulerar och säger grattis!