Det var under en danskurs på gymnasiet som hans intresse väcktes. Han började gå ut och dansa.
– Sedan var jag fullständig fanatiker. Det var alla sommarkvällar på Käcktjärn, det var Pite-folkan, Älvsbyn, Bredsele, Långträsk, Umeå … Ett fruktansvärt farande, säger han från sitt hem i Mörrum, Blekinge.
Band som Pererix, Boogart och Jubilee stod på scenen när unge Deutgen lockades av en helhet.
– Det var det sociala. Hela grejen, att packa fikakorgen och dra iväg med ett gäng kompisar. Jag var aktiv i Luleå bugg och swing, deltog i danstävlingar och var oerhört engagerad.
Lyxproblem
I slutet av 90-talet, efter att ha jobbat med nyheter på Radio Norrbotten, blev han programledare för radioklassikern ”I afton dans”, men det var 2008, när han blev expert i succén ”Dansbandskampen” i SVT som han blev rikskändis. Dansbandskulturen blev yrkesliv för Thomas Deutgen och det där med att åka ut som anonym dansare finns inte längre på kartan.
– Jag går inte på dans privat bara för att roa mig. Dels får jag nog av det i jobbet. Dels är det lite tjatigt att prata dansband med folk. Det är ett lyxproblem eftersom de flesta är glada och trevliga, men i takt med att folk dricker mer vin vill de gärna prata mycket. Men jag håller glatt med alla.
Kan du sörja att inte kunna gå ut som vanlig dansör?
– Ja, jättemycket. Jag blir nostalgisk varje år när jag tänker på dansveckan på Öland. Det vore roligt att åka tillbaka dit, men det skulle inte gå i dag.
Som programledare för P4 Dans har den riksbekante bodensaren en halv miljon radiolyssnare på söndagarna.
Missar man en aspekt när man bara pratar om dansbandsmusik som bruksmusik?
– I grunden är dansbandsmusiken gjord för att du ska kunna förflytta fötterna till bugg och foxtrot. Därför kan den inte vara på ett annat sätt. Man kan tycka att det är tråkigt och inte så utvecklande men det är så det är. För många har dansbandsmusiken stor betydelse ”bara” som musik. Den är lätt att ta till sig och man behöver inte lyssna 18 gånger på en låt för att försöka förstå ett gitarrsolo.
Allvaret en fara
Thomas Deutgen säger att det fortfarande går att samla stora skaror danspublik, men tycker att arrangörer borde jobba mer med koncept och festkvällar.
– Faran med danskulturen är att det är många som tar dansen på så blodigt allvar att de skrämmer bort dem som tänker ”det där med dans kan väl vara kul. Vi går och testar”. Och så kommer man till ett ställe och så är det som ett gympapass med 300 personer som far runt golvet. Det tror jag är den största faran.
Hur är dansbandstempen hösten 2014?
– Man säger alltid att dansbandsbranschen är i kris. Det har den varit sedan 80-talet. Ändå släpps det 30-40 dansbandsplattor per år och många hundra tusen går ut och dansar varje vecka. Dansbandsveckan i Malung har sina 50 000 besökare och Lasse Stefanz drar mer än någonsin. Egentligen är det nog ett svar på frågan. Dansbandsbranschen har alltid haft stämpeln på sig att vara i kris. Ändå överlever den, årtionde efter årtionde.
Så vad är hemligheten?
– Det är att de inte gör på något annat sätt än de gjort. Det är det som är så tråkigt – om man tycker att dansband ska vara utveckling. Svenskarna har ett behov av att gå ut och ta i varandra. Det gör man i princip aldrig i något annat sammanhang än på dansbanan. Den är något slags frizon. Det behovet fanns på 70-talet och det finns nu.
Större golv
Vid sidan av sitt radioengagemang jobbar Thomas Deutgen med dansarrangemang från Karlshamn i söder till Malmberget i norr. På flera ställen tillsammans med Lasse Stefanz, vars biografi han skrev för två år sedan. Kvällen på Pite havsbad är ett sådant tillfälle.
– Jag är konferencier, hälsar välkommen och är i bästa fall lite rolig. Sedan är jag upphöjd till pausunderhållare. Jag är dj och spelar mina hits. Jag kan lugna Piteborna med att det inte blir Avicii.
För kvällen läggs ett större dansgolv ut.
– Det blir större dansutrymme och större scen. Lasse Stefanz har fruktansvärt mycket med sig, två ton prylar.
De känns som rockstjärnor i sammanhanget?
– De skiljer sig på alla punkter från ett vanligt dansband, förutom att alla låtar ska vara dansvänliga. De är väldigt udda som företeelse. De spelar högt och skramligt och ber inte om ursäkt för sig. Många dansband är så försynta: ”Ursäkta att vi stör. Vi tänkte spela lite. Säg bara till så sänker vi”. Det är inte Lasse Stefanz. Men det har ju lönat sig. Så här stora har de aldrig varit förr.
Vad är grejen?
– De har fruktansvärt många hits och dels är det texterna. Lasse Stefanz är så nära country man kan komma i Sverige i dag, med de här berättande texterna. Naturligtvis är det Olles röst som har någonting som berör. När man är på plats är det även ljudvolymen. Du ska liksom inte kunna värja dig.
Bingobricka och saft
Lasse Stefanz startade 1967 och var under de tio första åren ”stora i Kristianstad”, ett band som spelade på Centerns ungdomsdanser och i pauser på bingoaftnar där gaget kunde bestå av var sin bingobricka och ett glas saft.
– De hade just tappat mjölktänderna och harvade i 15 år. Bandet kunde i princip åka upp till Pajala på ett singelgig bara för att få visa upp sig.
1982 hade bandet fått kontrakt med Bert Karlsson. Det blev framträdande i ”Nygammalt”, förstaplats på Svensktoppen och guldskiva inom loppet av ett halvår. Sedan dess har man flyttat fram positionerna. De skrev svensktoppshistoria med ”Dom sista ljuva åren”, de har vunnit grammisar, medverkat i Melodifestivalen och de växte ytterligare i popularitet när Olle Jönsson släppte trummorna och blev renodlad sångare.
– Det enda som saknas är att Olle är med i ”Så mycket bättre” och sommarpratar i P1. Då har kulturetablissemanget vikt sig (skratt).