Kärlek, solidaritet och vänsterkängor

Det är en glad Wiehe som kliver ut på Badhusparkens scen på lördagseftermiddagen. Han blickar ut mot de mörka molnen som hotfullt närmar sig på himlen och medger att han känner sig lite orolig. Men han säger också att han är glad att vara tillbaka i Piteå och glad över att befinna sig bland vänner. Sen slår han an första ackordet, till just "Jag har vänner", på Björn Afzelius gamla gitarr. Och så är den igång, spelningen som inledningsvis kom att kretsa kring kärlek och solidaritet.
Mikael Wiehe är i ärlighetens namn inte en man med varken enorm utstrålning eller fantastisk sångröst, men ändå blir det nästan tårdrypande när han i "Den jag kunde va", en låt skriven som en hyllning till den sedan snart 10 år avlidna Björn Afzelius, sjunger om hur ingenting kan få dem att överge varandra. Man kan nästan se de två vännerna framför sig, sittandes med ett glas rött lösandes världsproblemen.
Men säg den finstämdhet som varar. Efter några låtar plockar Wiehe fram sina politiska tungvikare för, som han själv uttrycker det, "balansens skull". Och i samma stund som historien om hur "Har banken ta’tt din villa", från senaste plattan "Ta det tillbaka", tar sin fart på scen och Bo Lundgren och 90-talets finanskris förs på tal, mullrar åskan argsint bakgrunden. Det känns nästan som att det stod i någon slags manus. Snyggt!
Sen följer nästan en timmes utdelning av politiska vänsterkängor åt höger och ... ja, bara åt höger faktiskt. Wiehe bitvis nästan spottar ur sig texterna och det råder inga som helst tvivel om att hans hjärta sitter till vänster och att blodet det pumpar är rött.
Kvällens höjdpunkter kommer på löpande band i sluttampen av spelningen i form av bland annat "En sång till modet" och "Ta det tillbaka". Och när Wiehe slutligen, sådär lite putslustigt, säger att han ska spela en låt som han de senaste veckorna döpt om till "Kung Fredriks Pyramid" hörs en ljuv suck från publiken, äntligen får de var de längtat efter.

När musiken tystnat och scenen åter är tom är det en herre, modell äldre, som nöjd och belåten skrockar att "Det här, det var något annat än han den där Kent". Och jag förstår precis vad han menar, trots att den enda likheten mellan Sveriges största rockband och den skånska herren med vass tunga egentligen är att de sjunger på svenska. Och när jag lämnar Badhusparken gör jag det med lätta steg och en känsla av att faktiskt vilja vara med och ta tag i den här upp- och nervända världen.