Som en musikalisk bärsärkagång

NEO gör sannerligen skäl för sitt namn, den moderna konstmusikens talesman i Norrbotten och i Sverige, och denna gång må jag säga att man tagit i med hårdhandskarna. Eventuella tango-älskare göre sig icke besvär förrän i slutet av andra akt då man äntligen lyckats landa i köttet och blodet på bordellens golv. Fram till dess vill jag nog beskriva det hela som en musikalisk bärsärkargång och det får inte bara mig att sucka inombords utan även grannen framför att lämna konserten i halvlek i ren protest.

Men låt mig nämna det intressanta uruppförandet av Brita Byströms Revolt i grönska, som ger mig associationer till filmmusiken till Saltkråkan. Detta försommarblomstrande stycke inleder konserten, och det känns som handen i handsken för ensemblen.
Samarbetet med accordeonvirtuosen Geir Draugsvoll är det heller inga fel på.
Inledningsvis förklarar han pedagogiskt för oss dödliga skillnaden på dragspel och accordeon; möjligheten att ta bort de förprogrammerade ackordknapparna och förvandla dem till kromatiska skalor genom en enkel switch. Sedan visar han prov på avancerat ensemblespel och smälter på alla sätt och vis samman med NEO.
Men var är tangon, och framför allt vad vill man med denna musik? I Jostein Stalheims TaNGOnittiNI detekterar jag (möjligtvis) en liten violafras och en rytm på ett ställe som eventuellt skulle kunna härledas till ursprungstangon, och jag förstår mycket väl varför vi ombeds att inte försöka dansa till musiken. Per Mårtenssons Quartet är mest ett sammelsurium av fluff, puff och gnöl.
Över huvudtaget verkar första akt röra sig kring de högre registren på varje instrument, vilket till slut tröttar ut örat och får struphuvudet att lägga sej en bit över normalläge. Jag saknar bas, tyngd och förankring.
Inte minst tonalt, och undrar om producenten hade vaknat på fel sida den dag programmet spikades.
Tristan Murails spektralmusik blir kulmen av denna effektsökande sörja.
Garrigue från 2008 skulle passa bra på Absolute Kvartston 14, och den är inte med på min spellista. Men sen lättar det, Gudskelov! Stravinskijs mustiga klanger i Tango från 1940 får till och med ensemblen att dra på smilbanden, och med 3 tango sensations av Piazzolla är kvällen faktiskt räddad. Här får jag tonal ro, rytmisk klarhet och upplever en form av harmonisk lidelse som går ända ner i roten. Konserttango är inte detsamma som danstango, men jag har inget behov av fysisk dans när den psykiska musan fått sitt. Snygg räddning!