PPP När det stod klart för mig att Andreas Mattsson skrivit ett antal låtar för höstens stora svenska tv-serie "Våra vänners liv" fick Piteåsonens nya skiva ett självklart sammanhang, en känsla. För precis lika trevande svennemysiga som Shanti Roney och de övrigas vardagsgrubblerier var på SVT, är "Kicks death’s ass". Det är inga storslagna gester eller statements, men det är en melankolisk vardagslunk med dess upp- och nedsidor. Allra tydligast blir det när Mattsson i "Married with children" bland annat slår fast att "So little now that troubles me.../The bars are closed for summer, Everyone’s in southern France". Där, i mitten av livet, längtar Mattsson tillbaka till tider som gått och slänger en osäker blick framåt.
För mig är det däremot obegripligt varför han även på sin andra soloskiva väljer att inleda med ett instrumentalt spår med pådrivna elektroniska slingor. Jag njuter till fullo av The Tape (som Andreas Mattsson nämnde i en PT-intervju tidigare i veckan) och andra svenska instrumentalartister, men det känns långsökt i det vardagstestamente drivet av gitarrer och ett svävande tempo som "Kick death’s ass" i övrigt är.
Rent musikaliskt är likheterna med till exempel norska Kings of Convenience eller Tobias Fröbergs fina skiva från ifjol värdiga jämförelser. Det är drömsk, eftertänksam pop på klassiskt svenskt manér med melodierna och känslan i centrum. För mig handlar skivan mindre om att spöa på döden än att rycka på axlarna åt livet. Att tänka att det löser sig, för fast vi bara är vanliga människor så finns det någonting där för oss. När nu våren någon gång kommer, och man kan sitta uppe i sena nätter med öppna fönster, så passar Mattssons andra alldeles lagom perfekt. Det är svennigt på ett bra sätt, utan trötta klyschor eller skrålande hockey-körer.