Strålande, Malena!

När Peter Mattei står för inbjudan av sångarkolleger, känns det inte konstigt att han väljer just Malena Ernman, ty hon är utan överdrift en av de bästa. Senast jag såg henne var det tillsammans med Martin Fröst i ett humoristiskt (vad annars) program på Nybrokajen. Publikfriande men samtidigt på fullt allvar. Malena är en av de få som lyckas med konststycket att närma sig den breda publiken utan att ge avkall på sin roll som seriös musiker. Som barocksångerska visar hon sig vara en utmärkt uttolkare och gestaltare.

På programmet står Händel, och ur dennes digra samlingar av opera-, oratorie- och musikdramer väljs arior som vid första anblick inte verkar alltför bekant - men Händel är aldrig svårlyssnad, som den kommersielle kompositör av sin tid han ändå var. Malena Ernman öppnar storartat med två arior ur Julius Caesar, där hon gestaltar en ung och mycket arg Sextus.
Bredbent sportar hon igenom koloraturåkningarna och prickar varenda ton med precision och ett uttryck som inte lämnar några frågetecken i luften. Hon äger på scen, och bjuder alla att följa med. Hela kvällen känns som en enda skön utförsraka där händer och hjärta obesvärat sträcker sig mot himlen.

Norrbotten Neo ackompanjerar, och trakterar de nydonerade barockinstrumenten. Ett drastiskt genre- och instrumentbyte medför förstås vissa risker, men överlag låter det mycket bra om ensemblen. Den konstnärliga ledaren och violinisten Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch gör ett fint arbete och det är behagligt att skåda hennes handlag med sitt instrument. Att kvällens uppsättning av Neo till åtminstone tre sjättedelar består av inbitna barockfantaster gör verkligen inte saken sämre. Däribland bör nämnas cellisten David Gammelgård som gör några eldiga insatser i Vivaldis konsert i g-moll och river ner rungande applåder.

Publiksorlet i pausen bubblar av entusiasm, och andra akt blir inte någon besvikelse. Ett antal klädbyten (mer eller mindre explicita) och några arior senare kan man lugnt säga att man fått sig en audiovisuell genomkörare. Malena inte bara kolorerar sig igenom kvällen, hon gråter, viskar, fnyser, slår sig på kinden, faller ihop i en avslutande bugning, och ja, det funkar med slapstick! Det är nog inte bara fullmånen som kommer ge mig en sömnlös natt, Malena Ernmans strålande insatser har etsat sig fast på hjärnan!