En viktig del av scenografin i Mozarts mästerverk "Figaros bröllop" är fåtöljen, som så mycket kretsar kring. När ouvertyren inleds i den här uppsättningen sitter dirigenten i möbeln, vänd mot orkestern med ryggstödet mot publiken.
Orkesterns täta samspel i alla nyanser gör musiken full rättvisa och träffar direkt i maggropen. Detta blir den bärande inramningen för kvällen, då det visar sig att Louis Langré i högsta grad är central för skeendet.
Inte bara genom att han dirigerar med osviklig uppmärksamhet inför de sångliga utmaningarna, utan också genom att agera i handlingen.
Publiken älskar honom och orkestern från första stund, ändå är han sjuk som så många andra och knappast i toppform. Inte mindre än tre Susannor blev sjuka i sista stund, samt en Figaro och en Basilio. Repetitionstiden har med andra ord varit nästan obefintlig.
Att det varit möjligt att hitta så många ersättare med så kort varsel en trettondagshelg är väl närmast att betrakta som ett under.
"En galen dag" är undertiteln på den kärleksintrig som kretsar kring Figaros och Susannas bröllop. Så beskriver orkesterns konstnärliga produktionschef Gregor Zubicky även denna dag i Luleå. Stundom är det också lika kaotiskt på scenen som i Figaros liv.
Greppet är detsamma som vid förra Matteiuppsättningen i Kulturens hus för två år sedan:
Operan sjungs på originalspråk och den svenska översättning som rullar fram är moderniserad och lokalt förankrad.
Attributen är vardagliga och enklast möjliga, kostymerna likaså. Den regi som eventuellt förekommit har Peter Mattei stått för, men det mesta improviseras fram.
Detta fungerade i "Don Giovanni" men den här gången genomförs inte idén fullt ut och inte lika genomtänkt.
Ibland är såväl klädval som titlar barocka och ibland helt moderna. Grevens hållhake för att Figaro ska låta honom få första natten med Susanna var absurd redan på 1700-talet, men när nu Figaro är klädd som en 2000-talsarbetare i blåställ blir det ännu värre.
En minsta förutsättning för att tankevurpan ska fungera, är att den översatta texten moderniseras lika mycket som de visuella hintarna - eller omvänt att det visuella håller sig inom ramen för texten.
Annars kan ju Figaro lika gärna be sin arbetsgivare dra dit pepparn växer.
Och varför ska Cherubin rida på en häst till Boden av alla ställen, vid en tidpunkt som anges på den Svensk damtidning Marcellina läser? Tala om krockar - det finns ju bilar!
Skådespelet fungerar trots allt någorlunda i gränslandet mellan fullskalig opera och konsert, särskilt bland sångarna i de bärande rollerna som alla visade komiska talanger.
Min - och många andras - favorit i det fallet är utan tvivel Jurgita Adamonyte, som både agerade och sjöng sin kärlekskranka Cherubin fullkomligt intagande.
Orkestern bär på bästa sätt fram sångarna i operans många vackra arior och cavatinor, liksom cembalisten i recitativen.
Faktiskt känns det nästan ofattbart att få sitta i Luleå och lyssna till dessa internationella röster som inte bara utför sina solon och duetter med bravur, utan tillsammans manifesterar Mozarts - och sina ägares - känsla för ensemblesång så att jag får gåshud.
Som den Pitebo jag är, noterar jag förstås särskilt att såväl Erica Back som Erik Stålberg utför sina roller med den äran.