Nyskapande och roligt med Mattei

Med en bukett av världsvana Mozart-uttolkare invigdes Matteifestivalen med Peter Matteis högst personliga version av "Don Giovanni". Själv kallar han uppsättningen konsertant med sceniska inslag.
Visuellt liknar det hela mest en improviserad opera buffa, en komisk opera sjungen på 1700-tals- italienska, med en hypermodern översättning i maskinen.
Musikaliskt är det racerfart i två akter som bjuds, befriande respektlöst. Trots de vilda infallen har Daniel Harding hela skeendet i sin hand. Orkestern ger liv åt varje ton utan att överrösta sångarna, som var och en löser sina uppgifter med bravur - inte minst i de berömda ariorna. Mer rock än barock är det ändå i vissa stunder, åtminstone för konservativa takträknare.

Mozarts mest storslagna opera är allt annat än överdådig i Luleåtappning. Orkestern i en oval formation innanför en rad parkbänkar utgör den enda scenografin. De får vara Luleås övriga befolkning kan man säga.
Den mest avancerade rekvisitan är en gammaldags damcykel med så innehållsrik cykelkorg att den verkar bottenlös. Kostymerna är ensemblens vanliga kläder, medan maskerna endast utgörs av palestinasjalar och solglasögon.
Tjejtjusaren heter inte Don Juan utan Gianni i Lasse Zilliacus till Luleåförhållanden bearbetade översättning. Han har så att säga inte bara tolkat originalets odödliga text på helt nytt sätt, utan också bearbetat sin egen översättning från 2005 till lokala förhållanden. Den ingår därmed i dramaturgin.
Föreställningen skulle över huvud taget inte fungera tillfredställande utan den insatsen.

När den odräglige charmören, som både killar och tjejer faller som furor för, i första akten bjuder till fest, kommer proggbandet Rekyl från 70-talet in på scenen och river av nåt elektriskt mitt i allt det akustiska. De riktiga bandmedlemmarna. Allihop. Vilken överraskning!
Med sådana infall bland alla de kända ariorna, framsjungna av några av de vackraste rösterna i sina fack och en mycket lyhörd och samspelt orkester, är det kanske inte så noga om man inte hänger med i handlingens alla svängar och metaforer.
För mig blir det hela i alla fall mer begripligt om jag ser Gianni och killarna och tjejerna kring honom som essensen av alla dem som kom i min egen väg när jag var ung det årtionde då de första pizzeriorna kom till Norrbotten.
Då kan jag till och med svälja myten om stenmannen, Annas pappas spöke. Han som dödats av Gianni som i sin tur därför hamnar i helvetet till slut. För på raggarparkeringen där Kulturens Hus nu tronar, var det en bråkmakare som slog en annan dito så hårt att denne dog. Och att leva resten av livet med sådant som spökar i samvetet, är detsamma som att ha det tufft i helvetet i en hel evighet vad jag kan förstå.
Som helhet en nyskapande sång- och musikföreställning som mot alla odds håller ihop hela vägen.