I triumf med orkestern

Efter att ha hört Mahler Chamber Orchestra spela Mozarts sista symfoni i Luleå, vill det mycket till för att jag ens ska börja jämföra upplevelsen med andra live-framföranden av kompositörens största mästerverk. Tätare stämning har jag sällan varit med om under en klassisk konsert.
Daniel Harding tog vara på varje liten detalj i det konstfulla nätverket av teman och stämmor, och lät samtidigt orkestern sätta sitt eget signum på helheten.
Musikerna tvekade inte ens inför att förfina den farliga balansgången mellan tystnaden och noterna intill fulländning, med en självklarhet som fick den stora konsten att framstå som en lek.

Apropå det var spelglädjen på topp denna kväll då orkesterns egen genuina klangbild fick självlysa merparten av tiden. Och det är inte för att jag bor i Piteå jag önskar att jag fått höra allt i Acusticums stora sal också, utan för att akustiken där hade kunnat göra insatsen ännu större rättvisa i alla dess pulserande nyanser.
När solisterna sedan stod på tur blev det inget mer Mozart (med undantag för sångarnas och orkesterns gemensamma extranummer) då Angela Rotondo ersatt insjuknade sopranen Carmela Remigio med kort varsel inför premiären av "Don Giovanni". Den programpunkten, som aviserade Rosenarian, utgick helt och ersattes inte av något annat.

Solisterna gjorde det inte lätt för sig, trots att de publika förväntningarna var skyhöga i den fullsatta salen.
Gilles Cachemaille tog andan ur alla med "Voyons! pour Hoffman" ur Offenbachs "Hoffmans äventyr". När Maria Fontosh sjöng "Juvelarian" ur Gounods "Faust", med röst och teknik i toppform och ett svindlande djup i uttrycket, höll jag på att börja gråta av pur lycka över att få vara just där just då. Shawn Mathey glänste i "Una furtiva lagrima" ur Donizettis "Kärleksdrycken", och Elin Rombo i "Piangeró la sorte mia" ur Händels "Julius Caesar".
En härlig blandning av personligt scenspråk och storartad musik fullbordades av Guðjon Oskárssons "La calumnia è un venticello" ur barberaren i Sevilla. Och, förstås, Peter Matteis favoritaria. Att det är "Kung Heimer och Aslög" av August Söderman visste jag inte och jag hade nog aldrig gissat på den om någon bett mig. Nu när jag hört honom sjunga den förstår jag inte varför, ett bättre val har jag svårt att tänka mig.