Akrobater, ljuseffekter och musik bär Stormen

William Shakespeares sista stora verk "The Tempest" från 1611, är en fantasyberättelse om den mäktiga trollkarlen Prospero, som bor med sin dotter Miranda på en öde ö. Där blir besättningen på ett fartyg som förlist i en storm strandsatta. Handlingen andas galenskap, våld och mystik och befolkas av mer eller mindre mytologiska väsen som luftanden Ariel, vilden Caliban, prins Ferdinand av Neapel, en mystisk främling, och så vidare. Så långt är rollistan och innehållet identiskt även i den här showen.

Robert Bronett är inte den första som bearbetat originalversionen av "Stormen" som är pjäsens svenska titel. Shakespeares fantasier har lämnat stor tolkningsfrihet till såväl film- som teaterregissörer, men det här är med all säkerhet första gången någon gjort "en föreställning i Las Vegasformat" som produktionsbolaget kallar sin tolv miljoner-kronorssatsning byggd på illusioner, cirkusnummer och en suggestiv berättelse som drivs fram av musik och visuella effekter. Resultatet är lika spektakulärt som det låter. Den ovanliga idén om att berätta en saga på det här sättet håller faktiskt oväntat bra. Själv tänker jag på seriefiguren Batman som liknelse, där vi i publiken är invånarna i Gotham City - förvånat betraktande det godas kamp mot det onda och alla otänkbara figurer som ryms däri.

Att artisteriet håller världsklass är ingen överdrift och från första stund imponerade ljud- och ljuseffekterna som också håller en nivå utöver det vanliga. Den jämnhöga kvalitén på allt som framförs gör helhetsintrycket positivt.
Min enda invändning har med tempot i berättandet att göra. Jag tycker att själva rytmen är för ojämn för att jag så att säga ska uppslukas. Nu var jag förstås på en urpremiär där tekniken hakade upp sig, precis när Vargen skapat den rätta stämningen med sin introduktion och den inledande stormen börjat vina. I efterhand kan jag tycka att det på ett sätt var bra, för det var enda gången publiken fick kontakt med Robert Bronett. Han gick inte ens upp på scenen för att ta emot de stående ovationerna efteråt, men hans välkända röst fick alla höra tack vare teknikfelet. För den väl uppbyggda kontakten mellan scen och publik däremot, blev det tvunget med en nystart, vilket var synd.

Jag har inget emot saktmodighet, inte ens i en show. Men här blir kasten i berättandet så tvära att rytmkänslan går förlorad. Ibland händer det otroliga saker på minst sex ställen samtidigt, i nästa stund förväntas jag bli öppen för upprepningar och stillsam symbolik. Jag kan inte peka på något som borde tas bort, istället skulle jag vilja lägga till mer flyt. Eftersom det här är ett proffsigt gäng tvivlar jag inte på att flödet infinner sig någon gång under de 20-talet föreställningar som planerats i Piteå. Sedan väntar Europa och kanske fler världsdelar på "Stormen".