Anna Järvinen måste sjunga med Sveriges skiraste och mest svävande popröst. Inför spelningen på kalasets mindre scen fanns en rädsla hos mig att denna intima röst skulle försvinna i festivalrymden, men i stället förgyller hon den på ett sätt som känns i magtrakten.
Till och med på skiva kan det ibland vara svårt att urskilja de ord som Anna sjunger, men hennes musik har andra kvalitéer. Skulle jag välja musik att ligga och titta på molnen och fundera över livet till så skulle det nio dagar av tio vara hennes. Men live brukar hon inte vara något som fastnar. Den här gången låter hon inte alls så skör. När hon kör de två toppenlåtarna "Götgatan" och "PS Tjörn" från debutskivan är det både starkt och rakt utan att tappa den där svävande charmen.
Hennes texter känns heller aldrig krystade som det många gånger gör på svenska, utan som flytande samtal runt ett förmiddagsköksbord. Fast vackrare än i de flesta kök. Hon lyckas kombinera känslan av en sommardag helt utan problem med texter med tydligt vemod i. Ta bara vemodsvackra "Vals för Anna" med öppningsraderna "Ge mig dina gömda glömda år/ Jag ska bränna dem på bål" som ett exempel.
Må vara att Anna Järvinen är ganska svår på scenen när hon inte sjunger, men när hon väl gör det så här, ja då känns det. I magtrakten och i hjärtat.