Svagt och svajigt

Jag har haft några av mina finaste konsertminnen tillsammans med grabbarna i The Ark. Sveriges största glamrock-band brukar alltid bjuda sin publik på en innerlig "våga vara du-predikan" men den känslan infinner sig aldrig fullständigt under bandets spelning i Luleå. Det är en hitkavalkad med förvånansvärt få låtar från årets album "In full regalia". Nej, live lever The Ark fortfarande på de låtar som tog dem till den absoluta toppen av svensk rock/pop. Där tycker i alla fall jag att de inte riktigt är 2010.
Ola Salo är som en välavvägd blandning mellan Freddy Mercury och Peter Jöback. Rockposerna är som tagna ur skolboken och bandet hinner med två hela klädbyten på lite mer än en timma. Och kanske är det där skon klämmer. För i glam och yta tappar The Ark bort det viktiga - musiken. Alla vackra idioters internationella nationalsång, som Ola Salo kallar "It takes a fool to remain sain" och "Prayer for the weekend" slarvas bort i något sorts pladdrande pratsjungande och i "One of us is gonna die young" lägger bandet obegripligt in en bit av Alphavilles "Forever young" och det känns tillkrånglat.
Jag kan sakna flera härliga popballader i fredagens sättning. "2000 light-years of darkness" eller "Tell me this night is over" hade höjt stämningen massor. Nu blir aah-körerna i "Calleth you, commeth I" avslutning och också främsta ögonblick.
Utan att vara lokalpatriotisk så tror jag att om den här konserten varit i Piteå, hade det varit fullt och det nu småskaliga brandtalet för mångfald, mod och kärlek hade varit en explosion som tagit veckor att tvätta bort. Luleå trigger inte The Ark och The Ark triggar inte Luleå.