Stundvis mäktig show

Twisted Sister har ett dilemma som band. Många kommer bara för att höra deras hockey-rockiga hits. Ändå är Luleåkalasets absolut största publik på plats en bra stund innan amerikanerna kommer in på scenen. De har inte spelat i norra Sverige sedan sångaren Dee Snider besökte PDOL 1998. Den här gången är det hela originaluppsättningen som kommit för att avsluta festivalen i Luleå. Den första halvan av spelningen känns däremot seg även om det alltid är show. Gubbarna skulle lika gärna kunna göra det här i sömnen, är känslan man får när de vandrar omkring på scenen och vant river av riffen och låtarna.
"Captain Howdy" är däremot en ljusglimt i det annars alltför snabbt genomkörda låtarna. Materialet kommer främst från albumet "Stay hungry" från 1984. Herrarna bjuder fortfarande på häftig rock och imagen och poserna står fortfarande i centrum även om Twisted Sister inte längre kommer ut på scenen sminkade.
När de klassiska koskällorna ljuder exploderar samtliga i publiken i ett totalt jubel. "We’re not gonna take it" är bandets i särklass populäraste låt hos alla utom hardcore-fansen som sjunger med till allt. Från allsången i den och genom resten av spelningen har Dee Snider publiken helt i sin hand, där de äter hårdrock och hoppar på kommando. Tyvärr glesnar leden efter den sista refrängen av "We’re not gonna take it". Synd, för det är nu showen börjar på riktigt.
A.J Pero släpper lös ett åtta minuter långt trumsolo och i "I wanna rock" är bandet så imponerade av publikens engagemang att de släpper sina instrument och applåderar dem som kommit. Det märks att bandet trivs och de fortsätter att ösa beröm över åhörarna. Som extranummer väljer Twisted Sister att köra en Rainbow-låt. "In may heavy metal lost a god, in may we lost a hero, in may we lost Ronnie James Dio" säger Dee innan han med blicken upp mot natthimlen hedrar sin vän med "Long live Rock ’n’ roll". Så finstämt som bara en hårdrockares hyllning till en annan hårdrockare kan bli.
I festivaldödens tid verkar hårdrock gå hem och Twisted Sister var precis vad Luleåkalaset behövde. En värdig avslutning.