Sveriges numera folkligaste punkbrud kommer in på scenen i orange tyllkjol och converse. Hon har visat förr att hon har en uttrycksfull röst och ett eget uttryckssätt, men efter ett par låtar är det klart att hon inte alls fyller ut den omåttligt stora scenen den här kvällen.
Trots folkligheten genom medverkande i Melodifestival och Körslaget är af Ugglas musik fortfarande rätt snäv poppunk med ett tydligt retrosound från 70-talet. Det är inte för inte som hon gjort en cover-skiva med Janis Joplins låtar på svenska. Flera av dem kör hon för publiken i Luleå.
Hon är en udda fågel, vilket jag inte har någonting emot. Hennes texter är vardagsnaiva nästintill tonårsdoftande bagateller. Problemet är att de lever sitt eget liv helt vid sidan av musiken genom flera låtar. Och en stark röst som kan leva helt på egen hand, kan nog få hävda att Caroline af Ugglas besitter. Inte förrän Carolines äkta hälft Heinz Liljedahl som spelat med både Ratata och Lustans lakejer, sjunger duett i "En gång till" hörs en annan röst backa upp den skeva stämman från scenens huvudperson. Flera sådana detaljer hade kunnat lyfta denna platta tillställning.
Men visst finns det också ljusglimtar. De nedtonade rockballaderna låter i många fall bra, som i fina "Vi blundar" med akustisk gitarr eller i "Du reser dig och går" om att inte bli förstådd. När Caroline 45 minuter in i setet kör sin version på Joplins "Piece of my heart" kommer jag på mig med att uppretat stå och sjunga den engelska texten. Tyvärr, men det bästa som kan komma ut av den här tillställningen är att man går hem och slår på någon Joplin-platta.