Finstämt neråt med Melissa

När Melissa Horn för första gången spelar i Luleå så är det svårt att tro att Stockholms-tjejen bara är 24 år. Men hon har ju musik i blodet med mamma
Maritza och följer traditionerna av Lars Winnerbäck och andra sentida Stockholmsvispoeter. Det hon bjuder på är melankolisk höstpop. Hon kliver in ungefär där Lasse Winnerbäck hamnade efter tio år som artist med det eftertänksamma vemodet som en sorgsen röd tråd genom melodierna.
Publiken gillar det de hör. Den jämna ljudbilden i "Jag vet vem jag är när jag är hos dig" och "Skilja på" sätter mysfaktorn precis där den ska vara en sådan här spelning. Bara synd att några envisa helikoptrar stör ute över vattnet.
Melissa Horn sätter fingret på kärlekens flyktighet som få andra svenska artister just nu. Det man kan anmärka är att nästan samtliga visor kommer från neråtsidan av känslospektrat och upplevelsen blir därefter. Man kan kanske inte sakna något en artist inte gjort, men när Janne Manninen byter cellon mot en bas och Melissa vågar kräma på lite med sin röst i refrängen till "När det änligen är över" är konserten som bäst. Mer sådant, tack.
Men den vemodspop som Melissa Horn bjuder på är utförd på ett rakt och sympatiskt sätt. Då får det vara lite neråt.