Wendy McNeill vill ge sin publik hjälp att drömma
En ylande prärievarg, en inåtvänd utåtriktad eller kort och gott en enmanscabaret man minns. Skivaktuella Wendy McNeill passar in på många beskrivningar. I kväll återvänder hon till Krokodil.- Det blir gott om hjärtligt fotstamp och melodiös galenskap, säger hon.
Kanadensiska Wendy McNeill, numera bosatt i Solna, kommer tillbaka till Piteå för sin tredje spelning, nu med en alldeles nysläppt platta i bagaget.
Foto: Jens Ökvist
- Jag tog aldrig ett karriärsbeslut om att bli musiker. Det har handlat om tillfällen som landat i mitt knä och sagt att jag kan fortsätta. Sådan är jag, berättar hon när PT träffar henne mellan fredagens båda konserter på Kulturens hus i Luleå.
Fastnade med ringen
1997 vann hon en talangtävling. De egna låtarna lämnade sovrummet och visades upp offentligt. Då började hon tänka på låtskrivandet som hantverk, inte bara terapi.
- I mitt eget tycke var jag missanpassad, men folk jag respekterade sa att det var originellt och uppfinningsrikt. Jag tyckte att jag skrev konstiga sånger som inte skulle ut till allmänheten.
Har du sett på dig själv som en "underdog"?
- Ja, så måste det vara. Jag dras till den person som skakar på insidan, men som vågar i alla fall. Jag är sådan själv. En inåtvänd utåtriktad. Jag tvingar mig in i situationer ibland.
Men inte upp på scen?
- Nej, absolut inte. Ibland är jag mer trygg på scenen än vid sidan av.
Har du haft någon riktigt hemsk spelning?
- Ja. Jag skulle vara förband till en kille jag varit ihop med. Jag flög till hans hemstad och tänkte "herregud". Jag var nervös, fick ingen soundcheck och precis innan jag skulle upp på scen såg jag honom med en annan kvinna. Min ring fastnade i en gitarrsträng. Jag körde för fullt och plötsligt blev det tvärstopp och jag fick avbryta. Publiken var knäpp tyst och jag kände hur allt blod rann ner i fötterna. När jag skulle börja sjunga igen tappade jag rösten. Det blev bara en låt. En mardröm.
Hon har bott två år i Solna tillsammans med sin skånske make. De träffades på den kanadensiska prärien ("kan du tänka dig"). Efter en period i Frankrike flyttade de till Sverige där hon trivs bra.
- Jag älskar Sverige. Verkligen. Mitt enda problem är att lära mig språket. Därför gör vi den här intervjun på engelska (skratt).
Hur går det att kommunicera med svenskarna?
- Bra. Jag försöker prata svenska, men de byter snabbt till engelska. Jag kämpar, säger Wendy som planerar att gå en längre svenskakurs.
Mörker och um-pa-pa
Sin musik kallar hon folk noir. Hon utvecklar tanken:
- Den har folkmusikens element av starkt historieberättande och dessutom element från människans mörka sidor. Jag gillar att utforska olika karaktärer i svåra situationer. Med detta sagt känner jag att det även finns humor och ett kabaréelement. Det känns bra att ha ett dragspel. Om man sätter ett um-pa-pa i en låt, hur kan man låta bli att skratta lite grann?
Wendy McNeill är självlärd och har alltid haft lätt att lära sig nya instrument. När hon gick konstskola "dejtade" hon tre gitarrister innan det gick upp för henne att det var gitarren hon var attraherad av, något hon berättar halvt på skämt.
- Det lär ta tio år att bli en mästare på någonting. Jag borde vara på god väg med dragspelet, men tyvärr, jag har inte den ambitionen. Jag gillar att mingla med instrument. Det heter att "man kan fuska på allt, men är inte mästare på något".
När Wendy McNeill turnerar på egen hand använder hon en effektpedal som gör att hon kan spela in sin egen sång, leka med rytmer och sångstämmor och därmed kan sjunga med sig själv. En väldigt speciell upplevelse för publiken.
- Eftersom jag turnerat så länge på egen hand blev det viktigt att utveckla en dynamik till musiken. När folk går ut vill de lyssna på någonting stort, speciellt. Någonting som gör det värt att gå hemifrån.
Röd tråd - inte rosa
Nya albumet "A dreamer’s guide to hardcore living" har en mörk sida, men också en drömmares, det optimistiska och upplyftande. Hon menar att den håller en röd tråd medan den förra, snarare höll en rosa (matchande hennes hårfärg vid den tiden).
Prärievargen på omslaget kommer på tal och artisten - som utlovar både kanin- och kråkimitationer i sin konsert - börjar yla.
- Den symboliserar en del av mig. Alla har sin inre prärievarg som ylar: "hööör miiig".
Finns det ett tema på skivan?
- Ja, faktiskt. Varje låt har ett förslag till hur man förblir positiv ... Jag vill inte låta arrogant och säga att jag har ett svar, men jag hoppas att varje låt har en droppe inspiration som får folk att förbli drömmare i en tid som denna.
Wendy McNeill ger sig på en lång utläggning om girighet och isolering som det moderna samhällets svåra sjukdomar. Till sist återkommer hon till musikens kraft.
- Den är så viktig. Allt i dag handlar om skalle, intellekt, att tänka. Musik är en konstform som kan nåla fast en idé i ditt hjärta med melodins hjälp.
Så jobbar vi med nyheter