Dessa utmärker sig genom tre huvudspår, mellan vilka tyngdpunkterna förskjutits drastiskt vid olika årtionden: pedagogik-fostran, underhållning-förströelse, och konstnärligt uttryck.
- Vi vuxna är opålitliga angående vad vi anser är nyttigt, lämpligt och skojigt. Ibland har pedagogik varit ett honnörsord i sammanhanget, ibland ett skällsord, sa hon och exemplifierade med avstamp i det tidiga 1900-talets pantomimteater.
- 1907 gick recensionerna ut på att man kan ge vilken smörja som helst till en barnpublik eftersom den är glad bara över att få klappa händerna.
Kulturklimatet ändras
Från 20-talet och fram till 1967 var det moralkakor i fantasieggande förpackningar som ansågs gångbart.- I den här sagospeltraditionen var manusen torftiga och för skådespelarna var det en straffkommendering. Men det finns också exempel på banden mellan skolan och teatern, som ofta haft ett laddat och konfliktfyllt förhållande.
I slutet på 60-talet ändrade sig vuxenvärlden radikalt gentemot barnpubliken, som blev den viktigaste att vända sig till med tankar om ett rättvisare samhälle. Den politiska teatern var inte bara ett redskap för att påverka, den var också mycket konstnärligt medveten, påpekade Karin Helander:
- Susanne Osten märkte att det riktiga lyssnandet inte uppstår förrän de ämnen som tas upp är angelägna för barnen. Då började de vuxna gestalta tankar, känslor och relationer i konstnärlig form, vilket ledde till oro över att barnen skulle börja gråta under en föreställning. Men barn kan också behöva känslomässig rening.
Nu, på 2000-talet, bygger en fjärdedel av teaterutbudet för barn på klassiska eller moderna barnböcker, enligt Karin Helanders analys. En fjärdedel bygger på möten mellan kulturer, en på nyskriven svensk dramatik och en fjärdedel på rörelse, ljussättning och effekter.
Förstå eller uppleva?
Samtidigt som genomsnittsåldern på teaterns yngsta publik sjunkit markant de senaste 20 åren, ser Karin Helander paradoxen i de vuxnas attityd: Den bild av barndom som ges i den nya dramatiken handlar om att synliggöra barnet som de vuxna inte bryr sig om. Men slutsatsen brukar bli att det kompetenta barnet klarar sig, trots att det förblir osynligt.Karin Helander gav några goda råd till vuxna som vill ta med barn på teater. Hon påminde om att varje teaterupplevelse är personlig och att det därför inte är någon bra ide att förknippa besöket med läxor eller andra skoluppgifter som tillfredställer vuxnas nyttoaspekt.
- Tyvärr är vuxnas nyckelord i barnteater förståelse, som om det viktigaste är att barnen ska förstå våra intentioner. I skolan lär sig barnen kvickt att det finns ett facit, trots att konstnärliga upplevelser inte kan vara rätt eller fel.
Andra fokus
I själva verket kan barnen ha mycket perifera fokus och fästa vikt vid saker som de vuxna inte ens tänkt på. En biroll, något som inte var med, en rörelse.- Barn talar ofta om är vad som är overkligt och verkligt. Om något bara nästan är på riktigt kan det vara mer upprörande än om något är så orealistiskt att det bara ger en inre verklighet.
Barnkulturkonferensen arrangeras av Rikteatern Norrbotten i samarbete med Dans i Nord, Norrbottens länsbibliotek, Norrländska litteratur-sällskapet/Författare i Norr, Filmpool Nord, Konsthallen i Luleå, Norrbottens Museum och Norrbottens läns landsting med stöd från Statens Kulturråd, Luleå Kulturskola och Luleå Kulturförvaltning.
Andra programpunkter handlar om läsning för små barn, lek för att bearbeta det svåra i livet, film och danskonst i skolan, dans- och teateruppvisningar, skrivövningar och mikrofonteknikövningar.