- Svenska lärde jag mig under de sex åren som krigsbarn och sedan hos mina svenskspråkiga släktingar i Helsingfors, där jag hamnade efter krigsslutet. Pappa stupade i kriget.
När Sara Arnia sökte in på den då tvååriga scenskolan i huvudstaden hade hon spelat amatörteater i flera år.
- Det satt i kroppen, därför sökte jag. Skolan var ansluten till teatern, precis som Teaterhögskolan i Luleå nu. Att komma in i det dagliga teaterlivet redan under utbildningen är ovärderligt och för de etablerade skådespelarna är det bra att få nya impulser. Alla åldrar behövs på en teater, blandningen är bra för arbetsmiljön.
"Har alltid haft jobb"
Efter sin examen 1958 har Sara Arnia utan uppehåll haft arbete inom det yrke hon valde.- För mig är framgång att vara med i ett sammanhang som kan glädja andra. Jag har haft tur. Under snart 50 år år har jag alltid jobbat och haft jobb inom teatern.
Motsatsen till framgång för en teater är enligt Sara Arnia att utsätta publiken för obegripligheter.
- Värst är när pjäser blir självändamål. Teater sker i stunden. Få kommer ihåg en hel föreställning och i motsats till filmer kan man inte se om gamla uppsättningar. Därför är det viktigt att publiken får med sig bilder och tankar att känna igen sig i och bli styrkt av, gärna med humor.
Bosatte sig i Luleå
Till Norrbottensteatern kom Sara Arnia från Wasa, dit hon flyttat som nyskild fem år tidigare.- Trots att jag fick spela allt där, jag hade fyra-fem roller om året och det gav mig en enorm bredd i repertoaren, tyckte jag att jag stagnerade.
- Mina barn var nio och elva år när vi bosatte oss i Luleå. Det var som att komma till himmelriket. Här har vi alltid repeterat på dagtid mellan klockan tio och fem. Så är det inte på andra teatrar. Att slippa arbeta kväll när det inte är turne- eller föreställninsperioder, gör att man någon gång kan umgås med andra än med teaterfolk.
I med- och motgång
Sara Arnia har sett länsteatern i Norrbotten förändras, i med- och motgång.- Det tog 19 år att få ett teaterhus, säger hon och sänder en tacksam tanke till dåvarande kommunalrådet i Luleå, Sven Köhler, som stod på sig mot dem som kritiserade bygget.
Fyra fast anställda
Sedan dess är det arbetssituationen som förändrats mest:- Tidigare var vi en stor ensemble med 15 fast anställda som jobbade ihop i många år och lärde känna varandra. Gruppen gjorde oss starka. Nu är är det korttidsprojekt med frilansare som gäller. Teatern har bara fyra fast anställda skådespelare.
- Då är det svårt att få kontinuitet, samtidigt som det förstås kan vara stimulerande med nya infallsvinklar. Tidigare satte vi upp många fler pjäser per säsong och vi var tillräckligt många för att göra skolpjäser som vi turnerade med.
Sara Arnia har även regisserat en hel del och på 80-talet ledde hon en finskspråkig amatörteatergrupp i Luleå som turnerade i hela landet med en egenproducerad föreställning.
- Ett bra sätt för mig att hålla det finska språket levande, förklarar hon.
Gillar monologer
Antalet filmer som hon medverkat i har hon inte räknat, men betonar att det aldrig varit huvudroller - i motsats till inom teatern där hon fått spela många stora roller i historiska uppsättningar.- Film är roligt, men jag är beroende av direktkontakt med en publik. Dessutom har jag nog för stora gester för film, säger hon och börjar berätta den ena dråpliga historien efter den andra om publik som hon mött under årens lopp.
- Kanske är det för att jag tycker om att ha publiken som motspelare jag älskar att göra monologer. Jag är ganska pratsam på scenen och att inte behöva invänta andras repliker tycker jag är en fördel.
Att vara pensionerad skådespelare beskriver Sara Arnia som en mycket privligierad arbetssituation:
- Nu väljer jag vad jag vill vara med i och om jag inte vill jobba alls behöver jag inte. Det brukar bli en pjäs om året.
Senast valde hon favoritregissören Staffan Westerbergs "Storgatan", som har urpremiär i Luleå i kväll. Sara Arnia spelar kallskänka och fem andra roller och som vanligt längtar hon efter sin entre utan att vara det minsta nervös.
Halvsärbo med Pitebo
Lika social som hon är när hon arbetar, lika nödvändigt är det för henne att vara ensam på fritiden.- Om jag inte får vistas ute i naturen klarar jag inte av att jobba. Jag plockar bär och svamp och sitter i tystnaden för att hämta energi.
Sedan 20 år tillbaka är Sara Arnia halvsärbo med Piteåbon Toivo Lundmark, som hon delar sommarhus i Håkansö med.
- Vi är där från maj tills i oktober-november. På vintern åker jag mellan Luleå och Piteå när jag har tid. Jag är lite förundrad över att Tovio och jag fortfarande håller ihop, för jag är gift med teatern. Men somrarna har jag alltid försökt hålla heliga. Då vill jag varken spela teater eller filma.