Sorgligt aktuell Handelsresande

Teaterchefen Erik Kiviniemi fortsätter att göra samma saker i Norrbotten som han gjorde på sin förra arbetsplats, Wasa Teater (inget ont i det, det är ju inte samma publik). I Vasa hade Kiviniemis uppsättning av Arthur Millers mästerliga moderna klassiker "En handelsresandes död" premiär 13 januari 2001. På onsdagen hade turen kommit till Luleå, där en fulltalig publik hade bänkat sig för att se Roger Storm i den krävande rollen som den avdankade handelsresanden Willy Loman och Anna Azcárate som hans hundraprocentigt lojala hustru Linda.

En tragisk historia om en säljares uppgång och fall - fast fullt så framgångsrik som han själv påstår var Willy Loman knappast ens i sin krafts dagar. Det handlar om framgångsdrömmar och tillkortakommanden och om livslögnen - det begrepp och uttryck som Henrik Ibsen myntade och skildrade i flera pjäser, däribland "John Gabriel Borkman" som nu går för fulla hus på Dramaten med en magnifik Jan Malmsjö i titelrollen.

I sin mest kända och oftast spelade pjäs (han lyckades aldrig komma i närheten av sitt mästerverk från 1949, kanske en smula tragiskt även det för en man som fortsatte att skriva och gissla det amerikanska samhällets avigsidor högt upp i åren och som dog för ett år sedan i en ålder av 89 år) levererar Arthur Miller en svidande kritik av den amerikanska framgångsmyten.

Miller var tidigt ute, för som regissören Erik Kiviniemi skriver i programbladet: "Pjäsen är sorgligt aktuell i dag i ett samhälle som verkar bli allt girigare. De som inte passar in i systemet, inte duger, trängs undan."

Tiden går ifrån Willy. Hans handelsresande är passe i ett samhälle där människor konsumeras som varor. Och Willy Loman tappar greppet om tillvaron.

Erik Kiviniemi har tagit fasta på att Miller från början kallade pjäsen "I huvudet på Willy Loman".

Regissören har verkligen lyckats hitta en form som visar Willys inre verklighet, hans förvirring, fragmenterade minnen, drömmar och längtan.

Huvudrollen spelas med den äran av Roger Storm, skådespelaren med den sonora stämman är utmärkt och bär väl upp provryttarens slitna trenchcoat - även om jag av någon anledning kommer att tänka på vilken fantastisk Willy Loman som Ingvar Hirdwall antagligen skulle kunna göra. Och Anna Azcárate är lysande, stundtals rörande som den obrottsligt lojala, med tiden allt tröttare hustrun.

Problemet är Johan Rönneholm och Anton Raukola som sönerna Biff och Happy, två roller som är lika viktiga som huvudrollen för att det hela ska fungera. Men här funkar det dessvärre inte. Raukola och Rönneholm är bra i de flashbacks (Willy Lomans minnen och fantasier) där de spelar smågrabbar. Betydligt sämre går det när de ska föreställa unga vuxna. Dessa bröder som ställts på Norrbottensteaterns tiljor är som hämtade från Vittula, vilket är just vad de är också. De är för barnsliga och oförstörda (Rönneholm tar sig dock något under föreställningens senare del).

Biff kommer jag för alltid ohjälpligt att förknippa med Mikael Persbrandts tolkning i Thorsten Flincks oförglömliga uppsättning av "En handelsresandes död", en föreställning som även kunde ses i Luleå under Teaterbiennalen 1997.

Mona Knutsdotters scenografi är antagligen funktionell, men knappast vacker.