Scenisk kupp blev succe

Lönen är mödan värd för den publik som trotsat regnet och bänkat sig i den fullsatta salongen när Norrbottensteatern berättar om Vietaskuppen.

Slutsatsen om vem som gjorde den känns logisk i brist på ett personnamn, samtidigt som historierna om den stulna lönen får fortsätta att leva sitt eget liv.

Fördelen med att göra ett teatermanus om Vietaskuppen är att den, trots att den inträffat och är sann, blivit som en skröna. Mikael Niemi har förstått att ta tillvara poängerna med det, utan att verklighetskänslan går förlorad.

Han vet hur vattenrallare talade på 70-talet och han vet hur en hemvändardag går till på 2000-talet.

Han vet exakt hur många millimeter kassaskåpets botten var, men också hur många metaforiska Vietaskupper Vattenfall utför mot Norrbotten varje år, i vinst räknat.

I pjäsen får publiken följa en familj vars manliga medlemmar arbetade i Vietas när det begav sig. Scenerna växlar med enkla medel mellan nutid och dåtid.

Den utlevande spänning som byggs upp i första akten håller inte riktigt ända till slutet, men då tar i gengäld mera subtila anspänningar vid. Inte minst får kvinnorna och deras syn på livet större plats, samtidigt som de svarta djup som skymtats i människornas relationer blir tydligare.

Många av replikerna - och tystnaden mellan dem - är så fyndiga och så skickligt framförda av ensemblen, att publiken sitter och småskrattar sig igenom handlingen i båda akterna. (Möjligen bör norrbottningar utan förmåga till självironi varnas).

Långa filosofiska monologer om vardagliga företeelser framkallar spontana applåder. Enstaka ord, uttalade i rätt ögonblick på konciskt norrbottniskt vis, sammanfattar åratal av komplexitet.

Hos mig framkallar det tillfredställelse. Både över att jag slipper bli skriven på näsan och för att uppenbara problem som alla ändå sitter och tänker på (till exempel med Suorvadammens intrång i naturen) inte ignoreras.

Regin liksom skådespelandet i de bärande rollerna är genomgående bra. Att sticka ut i det här sällskapet är inte det lättaste, men det gör Jalle Lindblad som spelar pappa/farfar. Han framför några riktiga pärlor, lika minnesvärda som själva Vietaskuppen.

En del karaktärer är förstås mera tacksamma att göra något roligt av, vilket inte gäller Linda Wincents hemvändande dotter.

Hon är gravallvarlig hela tiden utom i inledningsscenen, men fyller en viktig funktion som motor i dialogerna inom familjen. Hon verkar göra det mer med sin energi än genom att agera, vilket i sin tur inverkar fördelaktigt på hennes motspelares utrymme.

Till sist: Köp programhäftet också om du går och ser pjäsen, det är föredömligt.

Och håll ett extra öga och öra på Anton Raukola som spelar lillbrorsan Sture, samt Ingemar Raukola som kan jojka så att även stockhomare förstår.