Proffsig Las Lule-show i Vegastappning

Storgatan bör avnjutas med alla sinnen och därför sitter publiken till bords med mat, dryck och blickarna vända mot catwalken Storgatan. Vid vägens ände står Staffan Westerbergs lekstuga, som minnet över en barndom. En Las Vegas-show i Luletappning, beskriver Westerberg sitt verk. Man kan också kalla det en tidsresa genom en stad. Tar man ett steg längre hittar man allvarliga ting som längtan, korsetter och avundsjuka. Ja, det handlar om livet självt och den där döden som gärna ligger på lur i Westerbergs kulisser. Alla ingredienser är skickligt paketerade i musik, dans och sång. Det låter spretigt, och så är det. Men ingen går vilse på Storgatan. Låt oss börja från start i festivitetssalen där Westerberg tar studenten 1954. Berättelsen serveras i väldig fart. Aktörerna stiger in genom dörren i den vita fondväggen, kikar ner från balkonger och fönster, ilar mellan borden och uppför trappor. Historiska händelser spelas upp. Stadens brand 1887, attentatet mot Norrskensflamman då fem människor brann inne, och tysktågen som fick passera. Här pågår protestaktioner mot rivningar av trähus medan hippie-rörelsen ropar "Vi vill inte ha shopping, vi vill ha barn. Med alla!". Däremellan dialogen mellan Staffan Westerbergs två skepnader: unge Studenten och gamle herr Galen, som är riktigt klok. Herr Galen gör upp med livet, med Jesus nedstigen från korset och Walt Disney, som verkligen kunde konsten att förstöra barndomar. Här finns också systrarna Tegström, Vårtgubben och Bacillgrillen. Den infödda publiken skrattar, blir allvarliga och minns. Kan detta verkligen tilltala en utsocknes? Ja, eftersom alla städer har en Storgata liksom folk har en barndom. På det viset blir en barndomsstad och ett vuxenblivande både personligt och allmängiltigt. Tack och lov har pjäsförfattaren självdistans. I samtalen mellan Studenten och herr Galen betraktar den ene den andre. Det som kunnat bli för privat blir i stället reflekterande och nyanserat. Pjäsen balanserar proffsigt mellan motpoler: galenskap och klokhet, glädje och sorg. Allt gestaltat med värme. Scenbytena sker snabbt och i rätt ögonblick, just innan nostalgin blir för nostalgisk, allvaret för allvarligt och tokigheterna för tokiga. Aktörerna är fantastiska. En av många favoriter är Sara Arnias karaktärer. Underbar är också Karin Paulin Eks sång, musiken och de svartvita fotografierna i scenografin. Storgatan är som en bra bok, man kan glädjas på flera nivåer: njut av en glittrig underhållning eller gör en djupare vandring bland livets frågor. "Tänk att ordna ett kalas och så lägger ingen märke till mig!" utbrister herr Galen i slutet. Käre herr Galen, visst lägger vi märke till dig. Din gestalt löper som en klarröd tråd längs hela Storgatan.