"Klaviaturspelaren i Nirvana började läsa juridik och reagerade på ordet ohemul, som betyder att något är orättfärdigt, men det finns inget ord som heter hemul. Och sen så var vi väl rätt förtjusta i Tove Jansson också, även om vi inte ville erkänna det som tonåringar", förklarar Anders Nystedt bandnamnet.
Anders Nystedt var till en början tveksam till intervjun eftersom han ogärna vill ställa upp i intervjuer som "Privat-Anders" men med löftet om att hålla oss till musiken och enbart musiken har han gått med på att prata. Vi ses i hans hem i Piteå alldeles intill Inre fjärden.
Anders Nystedts egna musikkarriär började i mitten av 70-talet när han tillsammans med sina vänner startade bandet Nirvana. Alltså samma bandnamn som Kurt Cobains legendariska grungeband. Han leker med tanken på att han kunde varit med och låst namnet för ett av tidernas mest kända band:
– Tänk om de hade hetat Kurtans kvartett istället, då hade de nog inte varit lika stora!
Efter starten med Nirvana fortsatte det under det efterföljande decenniet i banden Hemul och Hot Shit som spelade flitigt på Piteås musikscener. Anledningen stavas Ripp-Rock och var en rockförening bestående av ungdomar som arrangerade spelningar och festivaler.
– Valsberg festivalen drog ganska tunga namn. Doctor Feelgood, Wilko Johnson och Eldkvarn och så var det vi lokala töntar från hela länet.
Han vill tona ner den egna betydelse för föreningen.
– Jag var med och hjälpte till, fixa och bar instrument, och var med och spela på massa gigs. Men jag var inte aktiv så. Jag tror jag var medlem nummer sex, men det var nog mer för att jag var snabb med att betala mitt medlemskap.
Den tidigare Piteå dansar och ler-generalen Olle Lundquist var tillsammans med bland annat musikern Peter Eliasson drivande i föreningen som skapade ett musiklandskap i Piteå som fostrade flera kända musiker.
– Det var väldigt mycket musikliv i stan. Det gick nästan inte att ha en pub utan att ha ett liveband. Du gick inte in om det inte var musik.
– Den perioden har absolut färgat den svenska musikhistorien.
Anders Nystedt tycker sig numer känna av ett tronskifte i länet.
– Det känns som att Luleå har ett mer aktivt musikliv än vad jag upplevde att de hade på 70- och 80-talet. Okej, det fanns Anton Svedbergs och de där, men det kändes på något sätt roligare i Piteå då, men nu lutar det nog mer åt Luleå.
En stor del bakom det menar han är nedläggningen av Krokodil i Piteå.
– Det var norra Sveriges absolut bästa scen. Jag har sett otroligt mycket bra musik där. Det var alltid folk, det var litet och intimt och det gick att få bra ljud. Det är en stor sorg att den har lagt ner.
Personerna som drev Krokodil ska nu göra ett nytt försök under annat namn och han hoppas att det ska kunna bli en ny scen att räkna med. I övrigt väljer han oväntat nog att lyfta Junosuandos musikscen som särskilt vass.
– Där har det varit kul, så det finns ju här och där ute i byarna också.
Sedan pandemins utbrott har repetitionstillfällena blivit allt färre. "Vi börjar ju vara till åren. Grundkonstellationen börjar närma sig 60, och en del till och med 70, så vi är lite försiktiga med covid", förklarar Anders Nystedt.
Anders Nystedt är än i dag aktiv medlem i Hemul och Hot Shit. Han beskriver Hemuls ljudbild som proggig, medan Hot Shit gör bluesaktig americana som låter 30-40-talsaktigt, men även calypso från ett decennium senare.
– Tanken är att det ska vara lite plinkeplonkigt!
Förr spelade Hemul nästan uteslutande egen musik, i dag blir det mer covers. Däremot är det viktigt att låtarna de spelar inte låter exakt som originalet utan mer som deras egna sound.
– Spelar vi till exempel Proud Mary så vill vi inte att det ska låta som Creedence.
I samtliga bandkonstellationer verkar medlemmarna vara lite flytande, den som kan och vill följer med på turné, men grundstommen består av ett gäng kompisar från Piteå.
Vanligtvis är det trummor som gäller för han själv när det är dags att ställa sig på scenen. För några år sedan fick han för sig att testa något annat.
– När vi var nere och spelade i Mälardalen hade jag kaxat till mig lite och bett om en mick för att få sjunga. Så jag körade under ett rep, men efter par låtar sa en i bandet: ”Ta ifrån Anders mikrofonen, det här går inte!”
Gemene mans bild av smittskyddsläkare är kanske inte direkt en trummis?
– Vi har våra fritidsintressen vi också. Vi kan göra saker som normalt folk gör, svarar han med ett stort finurligt leende.
Ett av de stoltare ögonblick som musiker var när han 1987 i Östersund deltog i ett jazzband som agerade förband åt Monica Zetterlund, jazzartisten Count Basie och vissångaren Ewert Ljusberg, som i dag är president för den fiktiva republiken Jämtland.
– Det var ärofyllt.
Under sommaren har Anders Nystedt äntligen fått lite andrum efter en lång intensiv period. "Jag har inte haft tid till musiken. Det har inte gått. Jag har i princip jobbat, ätit och sovit i 1,5 år. Men nu är det mycket lugnare".
I början av pandemin dök smittskyddsläkaren upp och spelade congatrummor under en livespelning med Bo Kasper Sundström och Mats Schubert. Han berättar att sångaren Bosse Sundström varit medlem i både Hot Shit och Hemul, om än inte samtidigt som Nystedt själv, och att man varit vänner sedan ungdomsåren.
– Det är inte min bästa vän sedan tidernas begynnelse, men vi är goda kamrater. Han ringde och frågade om jag ville lira. De ville prata covid som var nytt då. Så jag frågade om jag fick spela trummor i så fall. "Nej, det har vi inte plats med, du får spela congas!"
Hur stort är suget efter att få spela live?
– Det är det som är kul. Jag brukar säga att det låter kanske inte supercoolt att säga att man ska på puben och dricka några öl, men det är mycket coolare att säga att man har en spelning ikväll på puben. Då kan man få några öl i pausen också.
Det är inte bara de egna livespelningarna och konserterna som tar upp mycket av hans tid. Sedan pandemin har det aldrig blivit mer än tio dagars sammanhängande semester. Innan dess planerades den lediga tiden efter vilka artister som var aktuella.
– Nästan alltid när jag far någonstans så är det för att åka på konsert. Ibland kan det vara någon sport också, men oftast är det att man kollar upp om det finns någon spelning som man vill se när man har semester så bokar man just de dagarna.
Hur är det att stå och leverera nyheter om nya eller förlängda restriktioner när man själv är sugen på livespelningar?
– Man är ju världens tråkmåns!
"Den 26 juni 1992, samma dag som Danmark vann fotbolls-EM, spelade Dylan i Luleå och det var faktiskt inte så dåligt. Det var många som var besvikna över att han inte pratade med publiken. Men det är klart att han inte gör. Han gör 250 spelningar om året i 50 år. Han vet väl knappt var han är någonstans."
Under alla spelningar har Anders Nystedt under åren införskaffat en del imponerande samlingar av musikmemorabilia. Den ena har norrbottningarna själva fått ta del av under regionens pressträffar angående pandemiläget. En Anders Nystedt som inte har på sig en bandtröja skulle förmodligen få en del att haja till. Han förklarar att han ser tröjorna som ett substitut till att fotografera.
Hur många bandtröjor äger du?
– Oh helvete… Det vet jag inte. Vad tror jag? De går ju sönder efter ett tag men det är inte 100 ändå, det tror jag inte.
På en av alla bandtröjor som Anders Nystedt synts iklädd står loggan "Popsicle" klart och tydligt på bröstet. Det är ett relativt nytt köp från en spelning i Göteborg, men det klassiska 90-talsbandet bandet har även det en koppling till Ripp-Rock. Sångaren Andreas Mattsson, som i höst kommer synas i Tv4:s succéprogram Så mycket bättre, är från Piteå och var en aktiv medlem i föreningen. De lärde känna varandra när smittskyddsläkaren var sångarens svenskalärare.
– Det är en klipsk och bra kille. Det gör ju att man blir lite extra intresserad och imponerad.
"Vi är inte överens om vilken som är deras bästa skiva. Jag vet ju vilken det är men han vet ju inte det själv", säger Anders Nystedt om vänskapen med Andreas Mattsson från det klassiska bandet Popsicle.
Den äldsta tröjan i samlingen, förutom den från egna bandet Nirvana, gissar han är en från Bob Dylan 1982. Annars är stoltheterna bland annat från det mytologiserade punkbandet Sex Pistols och bluesartisterna Hound Dog Taylor och John Lee Hooker. Men det finns luckor i samlingen, varav en som nu skulle varit fylld om det inte var för pandemin.
– Jag har ingen Elvis i Las Vegas och ingen Beatles. Tyvärr ingen The Who heller. Jag skulle sett de i somras, men det blev inställt. Deras tröjor är ju snygga som fan. Men jag har i princip alla andra gamla giganter.
För dagen är det en tröja från en spelning med husguden Neil Young som gäller, eller "Pappa Neil" som Anders själv säger vid flera tillfällen. Förutom honom är det "Farbror Bob" (Bob Dylan) och Van Morrison som utgör stommen i hans musiksmak.
Utöver tröjorna äger han dessutom en vinylsamling som han uppskattar består av mellan 6000 till 7000 skivor.
– Det är den enda rikedom vi har!
– De är dyra som skrutt, men det är en djävulsk kvalitet. De är nästan som stenkakor, inte som dem där fladdriga man köpte på niceprice på 70-talet. Man är ju nördig och tycker att ljudet är bättre. Det är lite fånigt, man kan ju lyssna på Spotify också, men har man alla redan så måste man ju ha den nya också.