Marie Selander slog igenom med ”tjejgruppen” Nursery Rhymes på 60-talet. Tillsammans med några kompisar bildade hon bandet.
–Det gjorde pojkar också men vi kände oss så onormala för att vi bara var tjejer, berättar hon.
Gruppen väckte uppmärksamhet och det faktum att det var ett band med bara tjejer stod i fokus.
–Från början när vi spelade dåligt tyckte folk att det var för att vi var tjejer när det sedan gick bra sa folk att det var för att vi var tjejer. Jag blev tidigt medveten om könsrollerna, säger Marie Selander.
Hon har fortsatt vara verksam som musiker i olika sammanhang och när hon själv reagerade förvånat över en kvinnlig basist ifrågasatte hon sin egen reaktion.
–Men vad är det jag tänker?
”Spela bakom en skärm”
Sporrade av det gjorde hon en radioserie som handlade om kvinnliga musiker och de svårigheter och fördomar de stött på.
–Jag fick en enorm respons och folk frågade om jag kunde rekommendera någon bok. Det fanns en bok som UR hade gjort men den var från 1985 så jag tänkte ”Äsch, jag får väl skriva en bok själv”.
Marie Selander började läsa musikhistoriska böcker men där hittade hon inga kvinnor. Exempelvis saknades framstående kvinnliga jazzmusiker men deras manliga släktingar som också var musiker fanns med.
–Så ser historien ut, det är sant.
När Selander rangordnar genrer säger hon att pop och rock är mest konservativa medan exempelvis den klassiska musiken är ganska jämställd.
–Det har att göra med att när musiker som sökte jobb fick börja spela bakom en skärm kom det helt plötsligt in många kvinnor.
Kvinnobild
I sin bok tittar hon på ojämställdheten i musiklivet i ett bredare perspektiv. Hur kvinnliga musiker framställs på tv, i vilken omfattning bokas ”tjejband” på festivaler och så vidare.
–Det är lätt att se strukturerna i hela det kommersiella musiklivet. Titta på Melodifestivalen till exempel, vilken kvinnobild lyfts fram där?
En anledning till att situationen är så här menar Marie Selander är därför att det varit vattentäta skott mellan generationerna.
–Vi som började på 60-talet hade ingen aning om de tjejgrupper som fanns på 50-talet och de hade i sin tur ingen aning om de som fanns på 30-talet.
–1920 fanns 225 turnerande damorkestrar i Sverige och 100 mansorkestrar, vem visste det?
Hon pekar även på andra saker, medias bevakning och lärarnas betydelse i att peppa flickor att satsa på musiken är två faktorer som spelar in menar Selander.
Manifest
Hopp finns det dock. I dag finns nätverk för kvinnliga musiker, en större medvetenhet om frågan och inom kort kommer många stora kvinnliga artister i landet att gå ut med ett gemensamt manifest för att protestera mot den bristande jämställdheten.
–Nu skapar vi vår egen historia, säger Marie Selander.
Selanders besök i Luleå är en del av ett projekt i länet för att sätta fokus på ojämställdheten i musiklivet.
–Det är en komplex bild som omfattar alla parter, musikutbildningar, bokare, musikerna själva. Det är också ett komplext raster till varför det ser ut så här, säger Kristina Nilsson, länsmusikchef.