Heide Krönlein är en frispråkig debattör, född i Berlin 1940. Hon kom till Sverige 1959 och kallar sig konstnär, europé och författare. För fyra år sedan debuterade hon skönlitterärt med sin självbiografi ”Flickan i Berlin” som fick positiva recensioner, bland annat i Piteå-Tidningen som hon också medverkat i som kulturdebattör. Mest känd är Heide Krönlein kanske genom sin gästvänliga ”lustgård”. Hennes trädgård i Vuollerim har SVT tidigare visat ett par program ifrån, bland annat i samband med att Dans i Nord gjorde en föreställning där.
När Mitra Sohrabian läste en artikel som Kerstin Anttila skrivit om Heide Krönlein i NSD, blev hon så intresserad av kvinnan i fråga att hon genast ville göra en dokumentärfilm om henne.
– Heide verkade vara en annorlunda person med mycket att berätta och det stämmer. Hon är en viktig röst för hela Sverige att lyssna till, därför gick jag med på att SVT klippte bort två minuter i slutet, då Heide pratar om sin syn på svensk invandrarpolitik och vapenhandel, plus en sekvens om ensamkommande flyktingbarn, säger Mitra Sohrabian.
Tunga minnen
Kortfattat beskriver hon att filmen handlar om Heide Krönleins bakgrund och vad hon gått igenom i sitt liv, som präglats av upplevelserna vid tiden för andra världskriget. Heide Krönlein kommenterar att ”filmen, den lägger alla nergrävda, förflutna minnen åter på mig”:
– Riktig tunga minnen som ingen vill veta av. Inte jag heller, men de finns där och låter sig inte glömmas. Sådant är livet, tillägger hon.
Själva filminspelningen var ändå en positiv upplevelse:
– Mitra och jag, vi skrattade mycket under inspelningen. Hon har säkert 40 timmar inspelat material och där finns skratten. Genom skratten, humorn går det att överleva.
Heide Krönlein säger också att hon fortfarande kan vakna med ett ryck mitt i natten därför att skräcken är närvarande. Den kan även göra sig påmind mitt på dagen, i den gassande solen:
– Gastkramande är dessa minnen, det går inte att värja sig. Då längtar jag efter döden som den yttersta befrielsen.
– Ingenting har förändrats. Krigen har blivit fler. Barnen i alla dessa krig – vem frågar sig om de kommer att överleva och vilka minnen har de med sig in i sina kommande liv? Vem kan trösta ett av gråt och rädsla skakande barn, vem vågar?
Många ideer
Mitra Sohrabian har arbetat med dokumentärfilm sedan 2007 och före det med animerad film. Hon gjorde själv alla teckningar och när hon kom till Luleå 1985 byggde hon upp Norrbottens första studio för animerad film hos Norrbottens bildningsförbund.
– Jag ritade allt för hand, tolv bilder per sekund. Senare har jag tänkt på att även animationerna hade ett dokumentärt innehåll. Jag vill skildra livet som det är, det finns så många intressanta människoöden, säger hon.
Någon gång i framtiden hoppas hon kunna göra dokumentärer från sitt födelse- och uppväxtland Iran. Ideerna är många men än så länge svåra att genomföra, så Norrbotten är hennes arbetsplats. Hon trivs i Luleå och säger att hon känner sig naken när hon inte har kameran med sig.
– Här hittar jag hela tiden människor och händelser som är värda att dokumentera, men så är det vart jag än kommer.
Konst och film
Mitra Sohrabian säger att hon ägnat sig åt konstnärliga uttryck sedan hon var nio år.
– Då ville jag bli konstnär. Efter gymnasiet 1975 gjorde jag ett stort nationellt prov för att ansöka till universitet och jag kom in på läkarutbildningen direkt, men ville prova konstskolan i Teheran istället.
Efter en kort tid där konstaterade Mitra Sohrabian att miljön var för flummig för henne – ”tänk dig själv hur det var på 70-talet” – så hon bestämde sig för att flytta till ett annat land och gå konstutbildning där. Hon studerade konst och animerad film i London 1975-1982.
– Där blev det mer film för mig än konst och grafik. Efter studierna återvände jag till Iran, men efter tre år ville jag tillbaka till England. På grund av att det brittiska konsulatet då var stängt måste jag åka till ett annat land för att söka visum. Jag åkte till min kusin i Luleå och här blev jag kvar!
Modiga människor
Mitra Sohrabian intresserar sig mycket för sina medmänniskor, men när hon arbetar är hon en ensamvarg.
– I London arbetade jag med stora filmproduktioner och det gick bra att vara en i teamet, men jag föredrar att jobba ensam. Min hjärna går ständigt på högvarv och ensam kan jag styra det bättre. Man lär sig sina begränsningar, säger Mitra Sohrabian.
När det animerade hantverket blev digitalt bytte hon spår.
– Digitaliseringen och inspirationen gjorde att jag började med dokumentärfilm istället. 2009-2010 gick jag en dokumentärfilmsutbildning vid universitetsinstitutionen i Piteå och året efter det undervisade jag som hjälplärare där.
Att försörja sig som filmare i Sverige är tufft, tycker Mitra Sohrabian, men hon fortsätter att dokumentera människor i norra Sverige.
– Först ska jag göra en kortfilm, en så kallad pilot, om en dokumentär som heter ”Modet att förändra”. Jag har själv skrivit manus och den handlar om två tjejer från Luleå och en som bor nära Örnsköldsvik. De har mod att förändra sina liv.