Markus Wargh är en djärv organist

- Jag började spela när jag var fem, sex år. På en liten elorgel som farmor hade. Det var då jag upptäckte att jag var känslig för musik och att jag var intresserad av att spela.
Orden är Markus Warghs, organist vid Luleå domkyrka sedan 2001. Han har finländsk brytning och pratar härligt högt och välformulerat. Skrovligheten i rösten och den lätt trubbiga svenskan gör att han låter cool. Väldigt cool.
Han är konstnär ut i fingerspetsarna, det märks på hur han lägger orden. Det märks också på hur han började sin musikaliska bana. Tillbaka till farmors elorgel.
- Jag spelade mycket på gehör och hittade på ackord. Jag höll på så under flera år tills jag var 13, då tog jag under tonåren lektioner via musikinstitut och piano kom också in i bilden.
Kunde känna bristerna
Grunden till sitt kunnande och konstnärskap fick Markus Wargh i Jakobstad, Finland vid konservatorium. Hans vidare studier innefattar tre år vid Sibeliusakademien i Helsingfors inom solistiskt orgelspel.
- Det var en intressant tid, jag var väldigt mottaglig för att lära mig det tekniska kring orgelspel men också improvisation.
22 år gammal tog Markus Wargh diplom vid Sibelius-akademien, som den tredje i akademiens historia med högsta betyg.
- Men jag kände inte alls att jag var färdig på något sätt. Det var en märklig känsla. Jag kunde känna mina brister, och ville hitta något som fick mig att utvecklas.
Vid Musikhögskolan i Piteå, och under ledning av professor Hans-Ola Ericsson, började Markus Wargh ett nytt kapitel i sitt musikaliska liv med tre år på konsertorganistutbildningen.
Trots sin gedigna bakgrund - Jakobstad, Sibelius och Musikhögskolan - vill Markus Wargh hitta en lärare som kan lotsa honom vidare i hans musikaliska uttryck, men han vet att en sådan lärare är svår att finna.
Improvisation är ledordet
Känslighet är ledordet för intervjun. Markus Wargh återkommer hela tiden till betydelsen av att som musiker vara lyhörd för instrumentet, det framförande verket och givetivs, andra musiker. Ledordet för Markus Warghs uttryck är däremot improvisation.
- Mitt förhållningssätt till musiken grundar sig i det. Det är klart att jag håller på mycket med improvisation, och det beror nog på att jag så länge spelade på gehör, utan att vara beroende av toner.
Givetvis spelar han repertoarer också, verk av Bach och Liszt tillhör de personliga favoriterna.
- Jag har inte mött så många som improviserar som jag gör. Alla har vi vår stil och vårt sätt att handskas med den.
Känslan styr honom
Markus Wargh låter väldigt andlig när han pratar om det flöde som uppstår när han spelar, och då improvisationer i synnerhet. Han vill att musiken ska inspirera och beröra.
- När jag sätter mig ner och spelar händer något, det strömmar till, nya rum öppnas. När jag börjar vet jag inte hur jag ska sluta, säger han.
Och det är i flödet han vill vara, det eftersträvansvärda och samtidigt underbara nuet. Då musiken är fri och han är fri i musiken. Trots de storslagna orden låter han avslappnad och naturlig.
Markus Wargh kallar det för emotionell intellaktualitet - han spelar ju fortfarande ackord som går att härleda - men det är känslan som styr honom.
- Visst kan jag stanna upp i improvisationerna och säga vilka ackord jag spelar, men det är inte intressant för publiken, kanske för andra musiker.
Måste en musiker vara intuitiv?
- Absolut, det är helt klart avgörande. Man kan inte bli musiker annars. Känslan att beröra är något man inte kan studera sig till, säger Markus Wargh.
Han talar med bestämdhet. Det råder ingen tvekan om att skapandet är viktigt för honom.
Han är mån om att göra den klassiska musiken tillgänglig för en bredare publik. För en del musiker, säger han, är det inte viktigt.
- Man kan studera tonsättare och vad de menat, men det är inte säkert att det nödvändigtvis funkar i dag. Man ska spela verken som om de är komponerade i dag. Man kan få det att svänga som värsta rocklåten.
Markus Wargh som värnar om, men samtidigt vill kunna frigöra sig från autentiska tolkningar, vill att musiken ska ha en tydlig frasering och att pulsen ska slå i framförandet.
- Man ska göra det smakfullt. Det ska låta som Bach, men med nutidens fräschör och fantasi så att det känns nytt.
Från Gärdestad till Bach
Inför onsdagens kvällskonsert har Markus Wargh slagit sig samman med gitarristen Janne Schaffer. De har samarbetat tidigare och gjort ett antal konserter i Norrbotten och Stockholm.
Repertoaren blir en blandning av Ted Gärdestad (som Schaffer minst sagt är förtrogen med), Elvis Presley, koraler, Janne Schaffers egen musik samt solostycken. Markus Wargh funderar på att spela Bach men lämnar programmet öppet även för andra kompositörer.
Kasta sig på tåget
- Det är enkelt att samarbeta med Janne. Han lirar, känner in musiken och så blir det fantastiskt. Det är bara att kasta sig på tåget och låta det ske.
Efter intervjun kan jag inte låta bli att känna mig berörd. Jag går ut från Luleå domkyrka och möter försommarvärmen. Min blick följer domkyrkans fasad upp mot himlen. Markus Wargh får mig att tänka på mitt eget skapande. Trots att vi befinner oss inom olika genrer blir Markus Wargh mer än en improvisatör för mig. Han är en inspiratör.