Mannen mellan musikens och textens gester

Under hela sitt yrkesliv har Lasse Zilliacus vid sidan av sin anställning varit verksam som pianist, sångarackompanjatör och repetitör. Han har turnerat i Sverige och utomlands med många - för att inte säga alla - framstående artister i tre decennier. Det var den vägen han började med notbundna översättningar i slutet på 70-talet.
- Det föll sig så av praktiska skäl, när sångare som jag spelade med inte hittade texter på svenska. Översättningar är inget främmande i vår släkt. Jag har många anfäder som sysslat med det.
Med 50-talet översättningar av operor och ett antal egenförfattade libretton, kan han hålla timslånga föredrag i ämnet översättningar. Så har också skett flera gånger och det är inte utan att han drar sig för att sammanfatta hur han egentligen går till väga, men gör ett försök:
- I sång måste den textliga gesten sammanfalla med den musikaliska. Man är mindre bunden vid rytmen när texten ska läsas, i en textmaskin till exempel. Då måste man också utelämna mellan 30 och 40 procent av det som sjungs, annars hinner inte publiken läsa. Det som läses bör ge illusionen av det som sjungs på scenen. Men det är dessvärre inte alltid man lyckas.
Behöver utmaningen
Lasse Zilliacus tycker ofta att det är svårt att få till en litterärt vacker svenska som står på egna ben och samtidigt går i samma stil som originalspråket.
- Det gäller att passa rytmen också. Och precis när man fått till det kan det komma sångliga invändningar. Man kan bli galen av det här jobbet!
På frågan om varför han i så fall gärna utsätter sig för den risken svarar Lasse Zilliacus att översättning är en konstnärlig lidelse. Precis som allt annat i operavärlden är den tydligen svår att stoppa.
- Det är som med sångarna.De ställer sig på scenen kväll efter kväll och bevisar för sig själva och andra att de kan sjunga alla svåra toner ännu en gång. De behöver utmaningen trots att de också kan bli galna, precis som jag när jag översätter.