Lättsam disciplin från Wien

En nyårskonsert från Wien är naturligtvis lika lätt att smälta i verkligheten som på tv. Fast ljudet är bättre i levande livet och den charm ensemblen har ett övermått av märks tydligare. Schönbrunns slottsensemble gav publiken precis vad den ville ha, utom själva slottet förstås.

Wienervalser, polkor, marscher och operettarior, varav åtskilligt hör till världens mest populära och mest spelade musik, kräver ingenting av den som lyssnar annat än förmåga att ryckas med av melodierna. Eftersom underhållningen framförs av de främsta experterna på området, går det inte att värja sig. Slottsfilharmonikerna är lika disciplinerade som avslappnade, varje sektion har järnkoll på såväl Strauss detaljrikedom som på orkesterns helhetsljud.

Det disciplinerade kombineras inte sällan med lekfullheter, som när stråksektionen knäpper på strängarna i "Berättelser från Wienskogen". Detta till synes oskyldiga pizzicatostycke, avslöjar obarmhärtigt alla orkestrala skavanker om det finns några. Här blir det istället så att samspelet framhävs. I "Champagnegaloppen" är det slagverkarnas tur att visa taktsinne med överraskande ljudeffekter, medan blåsarnas kompetens spelar huvudrollen i "Persisk marsch".

Bäst av allt på lektemat är ändå finalen, när Guido Mancusi ömsom dirigerar orkestern och ömsom den handklappande publiken i Radetzky-marschen. Att döma av tv-sändningarna från Wien är publiken där mera välrepeterad, men trots missar hos Luleåpubliken är det roligt att ha fått vara med om denna humörhöjande final på riktigt.

Ett annat signum för Schönbrunns slottsensemble är att den tillåter sångarna att höras. Agneta Eichenholz övertygar direkt om varför hennes sätt att tolka wienermusik blivit världsberömt. Hon sjunger rakt på sak utan vibrato, men i det klara finns en mjukhet som svävar ovanför orkesterklangen - och höga C sitter som en smäck. Georg Lehner inleder med en aria ur "Glada änkan", men det är först senare under kvällen som jag förstår hans storhet.

Mellansnacket är föredömligt. Dirigenten upplyser publiken exakt om vad som bjuds och någon gång är det faktiskt dramatik, som i Sylviaduetten ur "Csardasfürstinnan" när solister och orkester avslutar första akten med en dånande vals som illustrerar svälten strax efter första världskriget.

Publiken får sig också en del Strauss-information till livs, som att Josef uppfann gatsoparmaskinen. Guido Mancusi har satt ihop melodier av Johann Strauss till en komposition för svenska öron: "Wienervals för svenskar" helt enkelt. Där ingår ett stort mått naturlyrik kryddad med både vemod och folkmusik. Förståelsen är total och när orkestern spelar upp balettversionen av "An der schönen baluen Donau" har minst hälften av alla hundra i pubkliken bestämt sig för att boka biljetter till nästa gång Schönbrunns slottsensemble gästar Norrbotten. Det blir nästa år, har de lovat.