Förutom att musiken är lika melodiös och väl avvägd som dikten är rytmisk, är hela arrangemanget ett löfte om länets musikaliska potential. I synnerhet som kören och de unga solisterna är pricken över i (och inte alls någon ursäkt för att sänka medelåldern i lokalen som jag först befarade).
Här visade det sig också att akustiken bär både tydlighet och mjukhet och att avsaknaden av orkesterdike alls inte är någon nackdel ur sångarhänseende.
Dansare
Ett publikt fenomen som inträffade flera gånger under kvällen, var att publiken ställde sig upp och gav stående ovationer så fort någon kom in på scenen. Storbandets ledare Tim Hagans medgav att han aldrig varit med om ett sådant välkomnande under hela sin karriär och entusiasmen besvarades med spelglädje.De två timmarna före pausen var klassisk och började med pubklikfrieri på högsta nivå, när världsstjärnorna intog scenen. Mezzosopranen Malena Ernman och barytonen Peter Mattei sammanfattade fjärde akten i Mozarts "Figaros bröllop" med tre arior på italienska och inlevelsefullt rollspel. Senare under kvällen bildade de var för sig romansduo med pianisten Mårten Landström i några verk av Stenhammar. Bådas röster var i topptrim och trivdes i den kammarmusikaliska inramningen.
Under denna akt var det också världspremiär för Sveriges nya nationella ensemble för nutida musik, Norrbotten Neo, vars fem musiker ingår i Norrbottens Kammarorkester. Som konferencieren och utflyttade Luleåbon Gry Forssell påpekade:
- Pengarna till den här proffsensemblen kunde ha hamnat var som helst i landet och vi kan känna oss stolta över att valet föll på Norrbotten.
Neos cellist Daniel Blendulf framträdde för övrigt som solist när kammarorkestern bjöd på första satsen ur Sjostakovitj första cellokonsert, som för att ytterligare understryka vilka möjligheter som nu öppnar sig för länets musikliv. Tre dansare ur Lisa Torun Danskompani från Skåne stod för ett välkommet visuellt avbrott, med en danslek där jättelika skuggsiluetter formades på de höga scenväggarna.
Smörsång
Pausen varade i en timme och en kvart, för att de som inte fått plats att supera innan konserten skulle hinna äta. Övriga bjöds på kaffe och chokladbit och uppmanades besöka biblioteket och konsthallen, som höll öppet. Premiärutställningarna består av Susanne Simonson (måleri), Monika Gora (videoinstallation), samt Linnea Jörpeland och Lars Kleen (skulptur). En utställning av olika serietecknare väckte också stort intresse.Andra akten var storbandets och tyvärr missköttes tekniken - för jag vägrar tro att det är något akustiskt konstruktionsfel som fick det att skrälla som det gjorde. Den ödsliga - och vad beträffar sång och stråkar drunknande - känsla som detta medförde kompenserades med vidunderliga solon, massor med energi och överraskningar i kvadrat. Den första, för mig i alla fall, var att Malena Ernman möjligen borde byta ut operagenren, för hon sjunger jazz så att själva luften knottrar sig i tolkningarna av kända örhängen. Den andra var att det är bra att Peter Mattei i första hand håller sig till opera, eftersom hans vågat personliga smörsång i tradjazzballaderna framförs i sådan Sinatra-anda att de faktiskt skulle kunna medföra svimfärdiga känslosvall för dem som är mottagliga för kärlek på håll.
Roligare stad
Den tredje överraskningen är att kvällens hemliga gäst är Rigmor Gustafsson - vokalisten från Värmland som, även internationellt, sägs vara det bästa som hänt svensk jazz sedan Monica Zetterlund. Rigmor Gustafssons entre bidrar genast till mer klubbkänsla och sväng i lokalen och Tim Hagans välgjorda arrangemang avbryts med improvisationer så det står härliga till.Avslutningen blir också en urpremiär: Tim Hagans husinvigningslåt "Sounds, Shapes and Grooves for a House Warming" för storbandet och kammarorkestern. Delar av publiken protesterar högljutt när han dedikerar den till Luleås kommunalråd Carl Petersen. Tyvärr drunknar stråkarna som sagt helt i jazzblåset.
Efter fem timmar slutar konsertkvällen med kaos i garderoben, som sköts av seniorerna i Alviks blandade kör. På väg hem till Piteå tänker jag på hur finklädda nästan alla i publiken var och att trappstegen i salongen är livsfarliga eftersom vartannat är brett och vartannat smalt. Många snubblade och en del besökare i huset har redan ramlat ordentligt där. Jag tänker också på att Luleå både ser ut och känns som en mycket roligare stad att vara i nu när kulturhuset är igång.