Karin Eriksson bor i en lägenhet i centrala Luleå med hunden Kotten. Hon och de båda närvarande döttrarna är på strålande humör när PT kommer för att höra dem sammanfatta året som gått sedan allmänheten i bokform kunnat ta del av den uppseendeväckande berättelsen från kalla kriget.
- Vi blev glada när artiklarna och recensionerna om boken kom, för de var så positiva. Piteå-Tidningen var först, sedan publicerade dags- och veckotidningar i hela landet texter om boken och dess innehåll.
- Vi har räknat till ett 30-tal artiklar och åtta recensioner i svensk press och det har varit bra texter och rubriker, säger Karin Eriksson.
Boken är flitigt utlånad vid biblioteken runt om i länet och eftersom Karin Eriksson under sitt yrkesverksamma liv arbetat som lärare för hörsel- och synskadade, tycker hon det är särskilt roligt att boken blivit talbok också.
Minnesvärd mässa
Bokförlaget Hjalmarsson & Högberg bjöd in henne till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg förra året, vilket blev en minnesvärd upplevelse för hela familjen.
- Alla barnen var med och några av barnbarnen. Det var roligt att få träffa läsare och andra författare, säger hon.
- Ja, vi kände verkligen att alla i familjen samarbetar om det här, säger dottern Helena.
Hon har specialiserat sig på frågor om mänskliga rättigheter och Europarådet, bland annat genom kurser i Geneve och New York. Därför är hon den i familjen som det senaste året föreläst runt om i Sverige på temat "Ett övervakat liv".
- Det stora intresset för boken och alla kontakter via hemsidan är överväldigande. Jag har väl haft ett tiotal föreläsningar vid det här laget och fem till är inbokade under hösten. Dessutom är studieförbunden intresserade av läsecirklar, säger hon.
Många års arbete
Den av barnen som drivit på mest för att få ut boken, som Karin och Sanfrid Eriksson började samla material till redan 1976, är mellandottern Eva. Hon har spelat in sina föräldrars, angivarnas, och andras berättelser på band, samt skrivit texter med sin mor. Tillsammans med sin syster har hon till och med varit på lunch hos Säpo.
- Vi har arbetat med boken i totalt åtta år, under 35 års tid. Hela tiden har vi känt att det är en viktig historia att berätta och tre förlag ville ge ut boken, säger hon.
Tusentals sidor
Att utgivningen dröjt beror på att Säpo inte ville lämna ut det hemligstämplade materialet om Sanfrid Eriksson. Under 32 år gjorde familjen fem försök att få Säpo att öppna det hemliga arkivet, för att få bevis på sina påståenden om att myndigheten använt olagliga metoder under två decennier av förföljelser mot en oskyldig människa.
- Vi var beredda att gå till Europadomstolen, men då fick vi äntligen tillgång till hela materialet. Det var på 2000 sidor och varje kopia kostade fyra kronor. Vi betalade alltså 8000 kronor för kopiorna och det var värt varenda öre! säger Karin Eriksson och får medhåll av döttrarna.
Efter bokens utgivning har familjen ansökt om skadestånd hos justitiekanslern men fått avslag. Ursäkter från stat och myndigheter har uteblivit helt. Nu överväger familjen än en gång att gå vidare till Europadomstolen, för att få en offentlig upprättelse.
- Säpo ägnade sig åt rena Stasimetoder när de värvade angivare, men JK anser att Säpos brott är preskriberat. Fast vi har ju inte haft bevis för vad de gjort förrän nu så vi håller inte med. Myndigheterna borde åtminstone erkänna att Säpos dåtida arbetssätt skadat vår familj, säger Karin Eriksson.
Rensade luften
I det 2000 sidor långa dokumentet, som Sanfrid Eriksson själv alltså aldrig fick se, framgår hur stort Säpo i 18 år satsade på att visa att han spionerade för Sovjetunionen och lämnade uppgifter om Kalixlinjen.
Det hela eskalerade till rena absurditeter under årens lopp, bland annat bodde flera poliser i Morjärv med uppdrag att bevaka Sanfrid Eriksson.
- En av dem var posterad i en fastighet på andra sidan gatan med uppsikt mot vår farstudörr. Om Sanfrid åkte från Morjärv till Luleå följde sex patruller efter honom, allt enligt Säpomaterialet, säger Karin Eriksson.
Allt urartade när Sanfrid Eriksson anhölls misstänkt för spioneri 1976. Efter 31 dygn släpptes han fri och något åtal väcktes inte. Då var han 56 år.
- Luften rensades när de tog honom. Han blev fri från sina förföljare, annars hade de hållit på i hela hans liv. Det var skönt för honom att bli fri från Säpo, men han levde i bara 14 år efter det, säger Helena Eriksson.
Många offer
Den första tiden medan Sanfrid Eriksson satt fängslad hos Säpo slog de flesta dags- och kvällstidningar, radio och tv, upp nyheter om "Morjärvsmannen" och dömde honom på förhand. Bara någon enstaka journalist, till exempel Aftonbladets ledarskribent, funderade på om Säpo kunde ha konstruerat en spion med hjälp av grannar och bekanta.
- Piteå-Tidningen var nästan den enda tidning som inte hade rubriker om att en spion gripits i Norrbotten.
- Sanfrid hade arbetat i Piteå ett tag och folk där kände honom. Men i Morjärv spred Säpo rykten för att värva angivare bland våra grannar och vänner, säger Karin Eriksson.
Karin Eriksson och döttrarna framhåller att de inte är bittra, om än skoldagarna i Överkalix kunde vara tunga:
- Vi anser att angivarna också var offer för Säpos metoder, så vi kan förlåta dem.
- Vi har utbildat oss och fått ett bra liv.