En saltstänkt karamell

Jens Nilsson tänker jag på, när jag kör mot Piteå efter två timmar och 20 minuter med Norrbottensteatern i Luleå. Vi i publiken har sett honom utvecklas från bra till bättre och bättre i varierande akter. Nu har han huvudrollen i "Krymplingen på Inishmaan" och allt känns fullbordat. Hade detta varit opera hade det kallats genombrott - Jens Nilsson är färdig för vilken scen som helst. Det är bara att hoppas att han stannar i länet ännu en tid.

Det gör inte teaterchefen Erik Kivinemi, som regisserat. Att han börjat nedräkningen med en av sina favoritpjäser är lätt att förstå. Manuset är geografiskt begränsat, men har precis den blandning av humor, allvar och allmängiltighet som en berättelse värd att förmedla behöver.

Samtidigt är det just därför mycket kan bli fel. Det vimlar av karaktärer som gränsar till en nivå där övertoner brukar härja och tragiken i de strandsatta öbornas liv kan lätt bli pekoral i fel händer. Dessutom är det keltiska språket fortfarande levande på verklighetens Inishmaan, så hur få fram rätt stämning?

Det finns utvägar. Författaren Magnus Hedlunds översättning fungerar, vilket är den första förutsättningen. Sedan är allt upp till Norrbottensteatern att förvalta.

Lyckligtvis har den sina musiker. Vid scenbytena spelar de irländsk musik i norrbottninskt nyarrangemang och ett par låtar har fått text.

Med god hjälp av de havsbilder som projiceras i fonden föreställningen igenom, lyckas kvartetten med vad som ter sig ogörligt för enbart en scenograf - att förflytta tid och rum till 30-talets irländska ö utan att lämna publiken i sticket. Musik är som bekant gränslös på alla vis när den är som bäst.

Skådespelarna har givna möjligheter att visa sin ohämmade virtuositet, både vad gäller komik och tragik, men håller sig på mattan. Jag tror att det är därför de lyckas behålla greppet om publiken två akter igenom. De extremt saltstänkta karaktärerna blir människor som vi lär oss älska den tid vi får vara med dem.

Vi kastas mellan skratt och och tänkvärdheter, men Erik Kiviniemi räds inte livets mörkaste sida och han låter även tystnaden tala från scenen emellanåt. I en så verbal pjäs som denna får det effekten att publikens uppdämda känslor får ljud: djupa suckar, spontana kommentarer, gemensamma sus eller medtystnad.

Jens Nilsson har den svåraste uppgiften. Att spela "krympling" trovärdigt utan att vara det, är en utmaning i klass med den som pjäsens ständigt retade Billy tar sig an när han bestämmer sig för att bli filmstjärna. Utan att avslöja för mycket konstaterar jag att de modiga vinner i längden. Det här blir säkert ännu en publiksucce för Norrbottensteatern.