Kvällen inleds med att Michael Alonzo tar rollen som kommunal kulturarbetare och får publiken att applådera alla som släntrar in sent – Jens, Per och Emil får till och med gå fram och presentera sig i mikrofonen.
På ett humoristiskt sätt förklarar han att föreställningen är resultatet av en satsning på mångfald – med sämre teater och sämre publik. Han skojar om att ingen i publiken varit på teater förr och undervisar i att luta sig tillbaka med spänd buk och applådera slappt.
Vi får också lära oss att jubla ordentligt när något är riktigt bra – men det är ingenting vi ska behöva bry oss om. Det visar sig att skämtet om sämre teater var en sanning.
.
Iklädd vit skjorta (Alonzo) och svart afterworkkostym ("Steppan" Guiance), med svarta ståbord som bas, förmedlar frontfigurerna en typisk föreläsningsstämning. Med laptops, vatten och buntar med papper är det framförallt en sak som ändå gör det till en punkig teater – sättet de fullständigt skitit i att skapa ett intressant manus. Eller manus alls.
.
En nostalgisk och punktörstande publik, som vill höra om piss och blod, får långa utläggningar om ointressanta saker – som hur det känns att köra barnvagn första gången eller om gången de i-n-t-e fick stryk i Uddevalla.
Kvällens vanligaste uttryck blir ”hur som helst” eftersom sångarna envisas med att sväva iväg på sidospår som till och med får ”kompbandet” att se uttråkade ut.
Det enda som tyder på att det finns ett grundmanus är att Michael Alonzo läser ur papper, både under snack och sång.
Efter en timme beskrivs första turnén (där typ 20 minuter går åt till att berätta om en hotellvistelse) och när det är dags för paus efter 80 minuter har enbart tre låtar spelats.
Tack och lov blir det bättring, det blir mer musik efter paus och det är då föreställningen är som bäst – trots att inte en enda av deras punkklassiker framförs (inte ens titelspåret ”En slemmig torsk”). Majoriteten av låtarna är hämtade från återkomsten "Ond saga" från 2017.
.
Johnny Sylvan (”som mår lite dåligt och inte kan vara med”) spelas av en docka i Michael Alonzos hand och får en central plats, men bland alla historier förminskas även han till biroll.
Det är ändå hans livsöde som ramar in allting och avslutningen ”Johnny” blir en värdig upprättelse efter den omtalade delen där forne medlemmen Johan Johanssons ekonomiska svindel blivit omtalad. Med tanke på att de gör föreställningen för att stötta Sylvan är det väldigt fint, för gitarristens skull hade jag önskat att den var bättre.
Vi har lärt oss att Kurt-Sunes Med Berit mest Känns Som Molande Bedrövelse.