– Hej, jag heter Johan Airijoki och kommer från Malmberget, säger han när han just gått på scenen. Ursprunget ter sig viktigt, och det kommer märkas under spelningens gång. Det ska inte råda några tvetydigheter om från vilket hjärta de följande sångerna är skrivna, och det behöver Johan Airijoki inte heller vara orolig över. Kanske känns det viktigt att förvalta den plats som snart inte längre kommer existera. Eller, det är klart att det gör.
Efter den första låten, en ”ny visa” vars namn förblir osagt, välkomnas Malmfältens Rockklubb upp på scenen. Det kommer göra hela skillnaden. Kanske är det för att den nya låten inte är särskilt bra eller så är det för att den inte backas upp av den ohyggligt tighta kvartetten bakom honom, men någonting gör att ensam inte är stark. I ”Helvetets lågor” blir det däremot tungt som tusan. Gitarren är distad och klarinettisten Nikolai Äystö Lindholm sätter tonen för hela setet. Han använder den som mer än bara ett blåsinstrument, ibland blir den ett komp när han blåser i den utan att ta en ton. När han är igång som mest har jag inte sett något liknande.
Airijoki och bandet har spelat mycket sedan den senaste skivan ”En blyg viol” släpptes. Det här blir deras sista innan ett break och jag är glad att får vara här. De besökte Piteå i februari och det var otroligt, men det är en annorlunda upplevelse att stå på en strand än en trång krog. Det är inte bara för akustikens skull – de får leva ut mer på Musikens Makts strandscen. Det är mindre vemodigt den här gången, mer fart. Johan Airijoki sjunger med hela kroppen, det är som att rösten föder fram en dans han själv inte kan kontrollera och det är fantastiskt att bevittna. Det är gruvdamm, naturromantik och livsbetraktelser som blir någonting euforiskt när bandet trappar ned och bygger upp, trappar ned och bygger upp. I ”Nattskift i finska Lappland” uppstår någon sorts psykos som inte går att värja sig för. Äystö Lindholm byter ut klarinetten mot en jävla tvättbräda, jag står mest och gapar medan publiken har det svårt att hålla sig för dans.
"Lyssna på bruce" gör sig aldrig så bra som live. Den känns mer stiliserad och genomarbetad än i inspelningen, den har plockats ned något och det lämnas plats för mer nostalgi. Det är inte Airijoki som lyssnade på Bruce Springsteen och fick sin skalle genomblåst i två delar, det är jag.
Bäst är "April", som kan vara hans motsvarighet till Håkans "Kom igen Lena". Den tycks efterlängtad hos publiken och så också hos mig, här når spelningen sin kulmen. Bakom scenen har solen sänkt sig över älven och Musikens Makt blir exakt vad det ska vara.