Min bekantskap med Titiyo började med ”Come along” (2001), och trots att hon slog igenom brett redan 1989 är denna nedtonade popdänga en av hennes solklart största hits. Den drömmande inåtblicken som låten förmedlar tillsammans med dess textmässigt peppande budskap för det mänskliga mötets våghalsighet är för mig lite av hennes signatur. Det finns en ton av feelgood hos Titiyo, som när hon är som bäst förmedlas i en mystisk laidback-pop med introverta inslag.
Men detta fungerar inte i dag. Det fungerar inte alls. Redan inledningen säger något om hur denna konsert kommer att bli. Den långsamhet som präglar så mycket av Titiyos musik verkar ha smittat av sig på hela atmosfären i Luleå i kväll. Från inledande ”Första låten” via ”Taxi” och ”Solna” är konserten som en enda bromskloss. Trots att Titiyo själv varit väldigt entusiastisk över sin första skiva på svenska verkar det inte riktigt gälla i kväll, det finns en lojhet här som får mig att titta på klockan redan efter tio minuter. När genombrottslåten ”Talking to the man in the moon” från 1989 kommer igång gäspas det på många håll i publiken, vilket är symboliskt signifikant.
Först i ”Longing for lullabies” framförd som uppsynthad version verkar det blossa upp lite energi från scenen som också når ut till publiken. Det blir ett eteriskt lyft som i Luleåsolens motljus reflekterar både spelglädje och känslomässig sentimentalitet. Titiyos röst låter kanon och skapar ringar på vattnet ut i den glesa publik som orkat röra sig från öltält och tivoli bort mot scenen.
Men det håller inte i sig. Signaturhiten ”Come along” kastar oss tillbaka till en introvert apati som luktar damm och som inte leder någonstans. Jag är inte speciellt dansant när jag går på konserter. När jag är den person i publiken som ser stelast ut, då brukar det mesta vara i sin ordning. Men när en hel publik står lika still som jag, då är det problem. Så är det när Titiyo spelar i kväll.
Nu ska det sägas att detta inte enbart är Titiyos fel. Snarare är det hela inramningen som är fel. Den spännande mystik som Titiyos framtoning kan skapa, eller den intima relationen mellan hoppfullhet och melankoli som speglas i hennes musik finner ingen väg på Hamnfestivalens stora scen med ett skränande tivoli i ryggen och öltältens distraherande lockelser. Titiyo sjunger bra, bandet spelar bra, men varken från scen eller publik finns det en passande form att stöpa detta i. Det finns ingen laddning, ingen utåtriktad energi. Detta är en tillställning som lämpar sig för te medelst kinaservis, och någon sådan finns inte att tillgå. Dessutom är det fascinerande hur en artist som hållit på så länge som Titiyo inte lyckas visa upp en mer solid musikalisk identitet. Introvert mystik såsom ”Come along” blandas med slätstruken radiopop av standardformat som verkar flirta mer med tidsenlighet än identitet, och som sådan tycker jag att den stjälper snarare än hjälper en karriär som faktiskt kändes mer autentisk i sitt språk för sexton år sedan än den gör i dag.
Först i avslutslåten ”Drottningen är tillbaka” lyfter konserten på riktigt, och då är det sedan länge för sent. Halva publiken har hunnit gå innan musiken tystnat, och de halvdanna försök till att få upp bandet på scen igen är lika halvhjärtade som de är onödiga. Det finns inget att ta av. Hade jag inte fått betalt hade jag lämnat denna konsert till förmån för schlagertältet sedan länge. I mitt fall är det illa. Detta duger inte.