Luleåsonen Robert Hurula har efter Masshysteris upplösning tagit saken i egna händer. Och händerna blöder bokstavligen när den publikkäre sentimentalpunkaren äntrar Luleå Hamnfestivals största scen under lördagskvällen. Med sin blandning av personnära utgjutelser och politiska kängor levererar Hurula en punkfest av gammalt snitt, stöpt i en smutsig cocktail som smakar lika delar Ebba Grön och Broder Daniel.
Det slösas inte med onödigt snack när Hurula äntrar scenen till en jublande publik. Jag tror inte han säger mer än tre meningar under hela konserten. Snarare är det musiken som får tala, och nog fan talar den. I en genre som sett både det ena och det andra av smöriga nedgraderingar och tröttsamma Frankenstein-operationer är det befriande med någon som visar att punken inte är död, samtidigt som den inte heller känns gammal. Tvärtom, den äger mycket av ungdomlig vitalitet, och levereras i ett stökigt ljudpaket som vida överträffar studioinspelningarna vad gäller aggressiv energi.
"Sluta deppa mig", "Ny drog" och "Skjut mig" skapar ett ordentligt drag under spelningens tidiga stunder, och det blir aldrig sämre. Tvärtom. "Betongbarn" är en punkfest av Ebba Grön-proportioner med titelmässig och refrängmässig flirt med Strebers. Här är det inte tal om någon polerad amerikansk emopunkpop à la Green Day. Det är stökigt med en crunch-dist som smakar rostigt Östtyskt stål. Med det sagt är ljudet tekniskt sett sådär, men jag gillar det, mer än jag gillar Hurulas sound på skiva. Jag är uppväxt med Ebba Grön "Live", för mig är det essensen av punk. Det ska inte vara polerat, det ska vara skitigt, smutsigt och högt. Det ska vara hest och skränigt och jävligt. Så låter Hurula i kväll, och så låter bandet i kväll, vilka samtliga ska nämnas med en eloge. Extra roligt är att se hur Bodenfödda trummisen Jonna Löfgren (Glasvegas, Anna Ternheim) piskar trumsetet som fanns det ingen morgondag.
Efter "Allt ska försvinna" blöder Hurula från fingrarna. Men varför gnälla när man kan måla ett blodigt kryss i pannan? Röda Korset, som närvarar på festivalen, får dras med konkurrensen. Häri speglas också en del av Hurulas tematik i scenisk gestalt. Längtan bort, kärlek och misär och en naken ilska över livet som är vad det är och en värld som inte är vad den ska. Den blöder, vi blöder, alla blöder någonstans. Den rakt melodiska "Kom över nu" avslutar kvällen, och Hurula droppar gitarren och tar en lång vända ner till publiken. Från vänster till höger skakar han hand, high-five:ar och kramas med publiken, medan den ihärdige gitarristen Jonas Teglund bjuder på ett tjutande övertons-outro som blir en orgie i öronskärande rundgång medelst förstärkare som måste ha spräckts redan 1993, att döma av hur den låter.
Hurula bjuder på punkfest av den gamla skolan, och jag känner mig som femton igen. När bandet gått av står publiken kvar och sjunger "22", om den gången då Hurula lämnade Luleå. Jag drar mig mot bilen och gör detsamma, med ett leende på läpparna. Det känns lite som att ha hittat något av mig själv som jag tappat på vägen. Det känns bra.