Att alla brott bottnar i girighet och hunger efter pengar, är en vedertagen åsikt det ligger mycket i utan att den därför behöver vara helt sann.
Åsa Larssons femte kriminalroman, stärker det allmännas mening i frågan eftersom den som brottskälla gräver fram ett arv från gången tid. En tid då 1900-talet var ungt och Kiruna en möjligheternas framväxande stad med gruvdisponent Hjalmar Lundbohm vid rodret.
Sen finns det ju också handlingar som bara ur en moralisk synvinkel kan klassas som brott, vilket är en annan tråd som löper i "Till offer åt Molok".
Jag har gillat Åsa Larssons romaner alltifrån den andra boken "Det blod som spillts" (2004), medan debuten Solstorm (2003 lämnade mig tämligen oberörd.
Liksom i tidigare böcker med kammaråklagare Rebecka Martinsson i dramats centrum, är det språket och miljöskildringen som firar segrar i "Till offer åt Molok". Åsa Larsson verkar på uppväxtens hemmaplan i och kring Kiruna. Jag måste erkänna att jag får lust att besöka hennes litterära jaktmarker.
"Till offer åt Molok" står stadigt på två tidsben; ett i ett diffust nu, och med ett annat ben i 1910-talets Kiruna.
De två växeldrar och bildar en spännande berättelse om en släkt som fått skäppan full av död och elände, men också om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Dess olika ansikten, inte minst till våra fyrbenta vänner, har stor plats i Åsa Larssons romaner.
Det blir man inte minst varse i dramats upplösning när Rebecka Martinsson, sidsteppad från brottsutredningen, genom intuition måste undersöka en sak och då ställs inför frågan:
Offra en älskad hund, eller riskera avslöja flyktvägen för mördaren? Valet kan tyckas enkelt, men är det inte alls för den hundälskande Rebecka.
Det finns stråk i boken när öppna dörrar slås in och det förutsägbara får fotfäste. Men det varar aldrig länge,mycket tack vare de växelvisa berättelserna som likt magneter dras mot varandra och slutligen bildar en helhet.
Eller helhet, varje delberättelse av berättelser innehåller alltid små lösa trådar som förblir hängande. Så är livet.
"Till offer åt Molok"lite speciell då den delvis handlar om Hjalmar Lundbohm, en person som funnits och som många har och har haft åsikter om. Greppet är inte nytt, men kan säkert störa på sina håll. Åsa Larsson väver in Lundbohm på ett bra sätt och gör honom komplext mänsklig, med allt vad det innebär.
Det är lätt att bli förbannad på Kirunas grundare, vars närmaste man är en av de obehagligaste personer jag läst om på länge.
Så efter 388 sidor är det bara att konstatera att "bokfan", som Åsa Larsson kallat den, blev bra. Jag ser redan fram emot nästa.