Den för PT:s läsare välkända - hon har ett fritidshus i Glommersträsk - persisk-svenska komikern, skådespelaren och nu också författaren Zinat Pirzadeh utkommer i dag med debutromanen "Fjäril i koppel". Boken beskrivs av förlaget som "en roman inspirerad av författarens liv och uppväxt i Iran i en tid av förändring".
Det är en bitvis spännande och gripande samt stilistiskt, berättarmässigt, inte alls oäven skildring av flickan, sedermera den unga kvinnan Shirins uppväxt i en liten nordiransk stad vid Kaspiska havet respektive huvudstaden Teheran.
I första kapitlet berättas om Shirins farfar som vid drygt 30 års ålder kom till Iran som flykting från Ukraina. Året var 1335, det vill säga 1917 i de kristnas kalender.
Vad han flydde från är oklart, men till det bördiga Mazandran kom han (odlingsklimatet var så gynnsamt att det påstods att om man lämnade sina tofflor ute under natten växte det blommor i dem på morgonen). Och här rotar han sig, köper ett hus, finner en lämplig hustru, som råkar vara stadens längsta flicka, och grundar så småningom en släkt.
Runt farmor och farfars vackra hus samlas släkten, farbror Abbas med affärssinne, farbror Babak som får kvinnorna på fall och den vackra, ogifta faster Mahasti. Och så förstås Shirin och hennes familj. Hon är den enda dottern bland fem syskon, men minst lika modig som sina bröder och fylld av äventyrslust.
Så småningom blir det klart för läsaren att det är den 18-åriga Shirin som berättar, hon befinner sig i Teheran med sin lilla dotter och tänker tillbaka på sitt liv. Hon har packat sin väska och sitter i skymningen och väntar på att hennes mormor ska komma och hjälpa henne och flickan att fly, fly från landet och från sin våldsamme make, som är på väg hem på permission från kriget.
En liten inblick får man i den stora omställning som den islamistiska revolutionen med ayatolla Khomeynis makttillträde innebär för Shirins jämförelsevis välbeställda släktingar och vänner. "I Teheran offrade människor sina liv för ayatollan med ett leende. Han som skulle ge alla bostad, gratis elektricitet och utbildning, odlingsmark och arbete, räntefria banker och inte minst dugliga kvinnor som visste att täcka sig och inte visa upp sig inför främmande män", skriver Zinat Pirzadeh:
"Även i vår lilla stad orsakade revolutionen kaos, våld och vansinne spred sig som ringar på vattnet. Snart stod delar av staden i lågor och påminde mer om en krigszon på teve än den småstadsidyll vi var vana vid." "Och aldrig kommer jag att glömma de främmande unga männen i jeans, svarta långskjortor och svartvita sjalar som tog hatet till vår stad."
Jag kan tänka mig att författaren av hänsyn till nära och kära som bor i Sverige eller lever kvar i Iran inte har velat skriva rent självbiografiskt, precis som det var, utan att valt att kalla skildringen av sin uppväxt för "roman". Det går inte att komma ifrån att boken hade blivit mycket intressantare om hon skrivit "the true story" i stället för något som är "based on a true story".