Jag vet inte riktigt för vem jag skulle rekommendera Helena Östlunds senaste bok "Flykten från Nova". För den är å ena sidan lättläst, kort (124 sidor) och tryckt i lättläst stil. Språket är direkt, lätt att ta till sig. Den saknar långa, omständliga miljöbeskrivningar och komplexa personporträtt på sina karaktärer.
Å andra sidan är det svårt att lista ut till vem berättelsen vänder sig. Boken tillhör genren science fiction - traditionellt ett område för pojkar. Och lite, med betoning på "lite", teknik finns det. Ändå är bokens huvudperson en flicka med psykiska besvär.
Upprörda feminister kan stilla sina tankar - visst kan flickor också vara hjältar i rymdäventyr! Men det är just det: något "äventyr" är det inte. Det finns ingen nerv, ingen spänning i boken, som yngre pojkar och flickor torde tilltalas av. Och det finns heller inte särskilt mycket dramatik för någon åldersgrupp att njuta av.
"Flykten från Nova" handlar om en ung flicka vid namn Stella Takanashi. I berättelsens början sitter hon inspärrad i en kal cell utan fönster. Hon har hamnat där efter ett smärre nervsammanbrott, som bottnar i för lite uppmärksamhet från sin mamma. De befinner sig alla ombord på den stora rymdstationen Nova i en inte allför snar framtid.
Östlund tecknar en kultur som skulle kunna vara den svenska - eller den japanska - i ganska uttänjd och extrem form. Mänskliga relationer präglas i denna kultur bara av självförhävande. Alla är bäst i sina ämnen. Vetenskap och rationalitet är honnörsorden.
Det är, som författaren skriver, "onödigt och improduktivt att njuta. Det är onödigt och ineffektivt att känna, att gråta och sakna." Det värsta man kan göra i denna socialt perplexa värld är att gråta offentligt. Eller, som Stella gjorde, låta känslorna ta överhanden och gå bärsärkgång på allmän plats.
Nu är det kanske inget brott i sig att vara känslosam ens i bokens värld. Men i avsaknaden av mänsklig värme har Stella fyllt tomrummet inom sig med tankar på att världens existens vilar på hennes axlar, att hon trots allt är betydelsefull.
I sin strävan efter betydelse, växer en antagonist fram i Stellas hjärna. Arnie Zorach. Han är dock bara en skugga, ett hjärnspöke i huvudpersonen Stella Takanashis huvud.
Här kunde en klaustrofobisk kamp ägt rum. Stella, instängd i sig själv och i sin cell, kunde ha brottats med hotet om undergång, hotet från Zorach. Men det gör hon inte. Istället berättar hon genom återblickar scener ur ett vardagsliv där Stella möter kärleken i dess frånvaro, som i umgänget utan utlösning. Stella känner, men ingen annan.
Och tyvärr, när "kampen" övergår till "flykt", förbyts de psykiska känslorna till fysisk andhämtning. Som inte är särskilt ansträngande, ska sägas. Författaren snitslar en lätt bana för Stella och hennes bundsförvant Boi att ta sig igenom, ut från rymdstationen och hem till Jorden. Där de organiska krafterna fortfarande verkar, tack och lov.