Vass samhällsskildring

Titeln på Maria Hambergs andra roman framstår i mina ögon som dubbeltydig. Den är ironisk, och samtidigt en beskrivning av en arbetsplats vars monotoni skapar drömmar hos de individer som jobbar där. Drömmar om nåt annat som mer stämmer med självbilder och genuina intressen.
"Drömfabriken" handlar om en knippe människor som försöker få ihop arbete, vardag och kärleksliv. Att livspusslet kan vara nog så svårt att lägga även för en vanlig anställd, skildrar Hamberg med säker hand.
Romanen har en sorts empirisk grund, eftersom författaren själv bland annat jobbat på järnverket i Luleå och som lastbilsmontör på Scania i Södertälje, vilket utgör huvudarenan i den aktuella berättelsen.
Igenkänningen är stor för undetecknad som har egen aktuell erfarenhet av den jargong romanen berättar om. Men "Drömfabriken" kan läsas av alla, den är enkel men aldrig banal och dess karaktärer borde vara intressanta nog för att fånga även den kräsnaste läsare.

Till exempel karaktären Gunnar från Värmland, avdelningens veteran och ständiga fixare när det krisar vid det sakta men obönhörligt framåtgående bandet med bilar som ska monteras.
Han jobbar med ventilerna men har ett brett register som han dock inte visar för alla. Efter många år på fabriken vet han att företagets mantra är att "bara bilarna kommer ut".
Skit samma hur vi mår, säger han, och ser hur förmannen Lennartsson driver på och predikar företagets senaste policy om att radioapparaterna ska bort som en del av GPS, Global Production Systems, ett strömlinjeformat tanke- och arbetssätt som SKA praktiseras överallt i drömfabriken.
Den åldrige Gunnar är nu inte bara en kugge med civilkurage i det stora maskineriet. Inom sig bär han en av svek skapad smärta som få vet om.

Smärta finns också hos Anna-Greta, Thabo, Svenne, Gunilla och allt vad de heter i Hambergs roman. Liksom glädje och frustaration och längtan och humor och vrede och gemenskap och egoism och vänskap och rädsla och kärlek och solidaritet och allt vad som kan finnas i en människas liv.
Drömmar är viktiga, om inte annat som en illusion om nåt annat. Det gäller även för nämnda Lennartsson, som inom sig bär en djup tagg av osäkerhet visavi fabrikens kunniga arbetare. En osäkerhet som stundom kan resultera i fadda och dumma uttalanden om kvinnor och människor med annan hudfärg.

Hambergs roman är systemkritisk utan att bli plakat-aktig, vilket är nog så viktigt för att inte bara kunna viftas bort som en bok för några få och klassas som självömkande litteratur bland tyckare i det medelklasstyrda media-Sverige. Kritiken är dock fokuserad på det stressiga och själlösa arbetet som är verkligheten för arbetarna, "produktionsfaktorerna", på lastbilsfabriken.
Till det yttre händer det inte så mycket i "Drömfabriken". Men skildringen av arbetets och livets monotoni är ett medvetet valt berättargrepp, jag kan inte tro annat. Hur som helst fungerar det. Med sin nya roman har Maria Hamberg, boende i Ullånger i Ångermanland, befäst sin plats i den moderna svenska arbetarlitteraturen.